Vi vet inte vad flickan har för ögonfärg ännu. Det är liksom svårt att se. Brorsan säger att hon har hajögon, helsvarta.

Jag tänkte att den där idén med eko i praktiken - att minska åtgången av engångsartiklar - kanske skulle falla bort nu med allt som blivit, men så har faktiskt inte skett. Vi provar oss fram. Vikblöjorna är de vi har flest av så det har varit naturligt att experimentera med dem.

Trekantsvikning respektive mini kite (drak-) vikning

Trekantsvikningen blir lite mycket tyg över framtill för en nyfödd, den högra vikningen är snyggare men lite bylsigare. De här blöjorna blir ganska våta så de får bytas ofta om inte huden ska bli röd. Om vi bara skulle köra tygblöjor skulle vi kanske välja något annat alternativ för torrare känsla. Nu kombinerar vi dock med babypottningen (EC) också och då är det meningen att hon ska känna att hon blir lite våt när hon kissar. En rekommendation är att låta bebisen ligga blöjfri och lära sig se tecken den gör när den ska till, men det är svårt med gipsat ben som inte får bli blött eller smutsigt.

Varje gång hon har sovit får hon möjlighet att bajsa och kissa ovanför handfatet och det har funkat oväntat bra. Ställningen verkar underlätta krystandet och hon slipper ha bajset i rumpan. Skulle hon ändå bajsa i tygblöjan så suger den upp fukten väldigt effektivt, lika bra som en engångsblöja. Det känns helt klart bättre att tvätta upp några tygstycken jämfört med att slänga en engångsblöja pga av en endaste liten fläck. Vädret just nu är också perfekt för att hänga ut tvätt utomhus.

Några skal som håller blöjan tät har vi inte ännu men ullbyxor är under produktion och ett par begagnade PUL-skal är beställda. Det finns hur mycket som helst att köpa och bland en subgrupp tygblöje-entusiaster en rejäl köphysteri. Folk köper stora lager med blöjor i massor av färger och mönster. Det tävlas i vem som har snyggaste blöjan. Det är inte riktigt det syftet jag söker, jag vill köpa mindre och återanvända mer. 

Ullbyxa i ullkur

Igår var det dags för gipsbyte och gipsning nummer 2. 

38 gram gips

Foten efter gips nummer 1

Två (nästan) rutinerade föräldrar kom med känslorna i styr och fullt förtroende för personalen denna gång. Nja, nästan där också då. Vakande ögon som följer varje rörelse, lägger märke till allt som skiljer sig från förra gången. Doktor Erik som var oväntat ung, pappret där foten betygsattes enligt någon slags skala, den nya som gipsteknikern Lennart lindade under gipset (skumgummi, sa han, för att inte gipset ska fastna i strumpan), att huden buktade sig lite när han lindande (blir det inte hårt? undrade tanken),  den nya vinkeln på knät (som nu stämde neligt metoden jag läst om i läkartidningen, dvs något mer än 90 grader), att det gick åt mer gips denna gången (blir det inte tyngre, tänkte pappan), att det färdiga gipset fick klippas upp något över foten för att stortån blev för blå.

Vi tyckte tårna fortsatte att vara blå men Lennart sa att det var ok, för blodet kom tillbaka om han trykte lätt på tån. Ok.

Flickan blev ledsen efteråt, något var nytt och konstigt. Hon brukar vara mer ledsen på torsdagkvällar. Kanske är gipset lite kallt, kanske är vinkeln ny och lite otäck, kanske spänner det i foten. Resten av kvällen ville hon ligga i famnen, ingen annanstans. Ibland kunde hon vakna till och gråta en annorlunda hjärtkärande gråt som ger pappa ont i magen och får mammas tårar att rinna. Vi hör att det är något annat än det vanliga. Men det går lätt att trösta henne så det kan inte vara så farligt. De ger inte smärtstillande, troligen för att barnet ska känna om det gör för ont och säga till i så fall. Så ont ska det inte göra, då ska gipset av.

Brorsan hade beställt lila gips denna gång så det blev det.

En annan bebis hade nyss blivit gipsad innan, på båda benen. 4-7 barn per år behandlar de för PEVA på Norrlands universitetsjukhus. Vi var för blyga för att säga hej.

Idag var det bättre. En viss irritation ibland, men ingen mer hjärtskärande gråt och inga blå tår. Föräldrahjärtat lugnar sig igen.

Resan hem från BB var en märkligt overklig upplevelse. En värld utanför en värld. Allting kändes farligt samtidigt som vädret (till slut!) var underbart. Solen, värmen, vinden. Faror överallt. Bilar. Cyklister. Allt hastigt i jämförelse med de långsamma rörelserna och tysta korridorerna på sjukhuset. Lägenheten en skyddande bunker.

Ge det några dagar och rutinerna börjar smyga sig på. Första dagarna stor trötthet. Pappan klev yrvaket upp varje gång flickan (numera H) vaknade. Sliten och medtagen första morgonen. Så småningon har han lärt sig sova medan jag är vaken så att han i stället kan gå upp när jag sover. Mycket mer fungerande så.

Mjölkmaskinen går. Kilona försvinner. 15 är borta, 5 är kvar.

De smala fötternas återkomst.  

Sjukhusbesöken består.

Billirubinprover dag 2, dag 3 och dag 4. Inskrivning på Barnmottagningen.

Pappa hjälper sköterskan

Kallelser på hög. Ortopeden, röntgen, BVC, ortopeden igen. Ett varmt tack för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. Vad hade allt detta kostat annars?!

En envis höftsmärta hänger sig kvar. Vissa dagar kan jag knappt gå. En promenad genom sjukhuset en plåga, höll på att fastna i hissen då benet vägrade ta ett steg framåt för att gå ut. En egen kallelse till sjukgymnasten. Katastroftankar. Pappan blir tvungen att stanna hemma en dag extra för att kunna hämta en kartong med mat. Varför det? För att jag inte kan gå in med en bebis och ut med både en bebis och en kartong full med mat när jag bara har ett ben som bär ordentligt. En kartong med mat kan heller inte fraktas på en barnvagn. Plötsligt väldigt handikappande angelägenhet, denna höftsmärta.

Ja det var ju något med foten. Jag såg det när de la henne på magen och visade det undrande för sköterskorna. Orolig förstås, då det jag önskar mest för henne i samma stund hon finns är att hon ska vara frisk och må bra. "Det där ordnar sig med några stretchövningar hos sjukgymnasten", menade sköterskorna. Mja..

Något skrevs i någon journal.

Flickan kontrollerades för andningsfrekvens och temperatur pga tidig vattenavgång flera gånger första dygnet. Hon mådde bra. Hon andades dock så tyst och så stilla att jag ibland kunde stanna upp och titta närmare på henne, bara för att se att hon fortfarande levde. Så liten och så ny och så skör. Så efterlängtad. Så mycket att tycka om.

Knappt en dag gammal kom en överläkare från ortopeden. Eva. Hon klämde och drog i den lilla foten och började prata vant och självklart om det hon såg. Det kallas PEVA sa hon och uttalade ett långt och krångligt begrepp på latin. Foten är snedställd och behöver behandling. Den kommer att gipsas i fem steg, en gång i veckan så att muskler och senor korrigeras. Den här sidan ska bli längre och slappna av och den här sidan ska jobba lite mer. Benen i foten kommer att lägga sig på plats av sig själv. Den här knölen ska in under det här benet. Efter fem veckor blir det operation. Då skärs hälsenan av, spetsfoten justeras och senan växer ihop på rätt sätt igen. Efter det får hon en skena som hindrar foten att vridas tillbaka igen. Den ska hon ha i fyra år. Den som får den här behandlingen kan göra allt som andra kan, möjligen kan det utgöra ett hinder vid elitidrott. Den foten blir lite mindre så det kan behövas olika storlekar på skor

men det får man hjälp med. Hon kommer att kunna springa och hoppa och åka skridskor och spela fotboll. Möjligen kan hon bli lite svagare i ena vaden. Vi träffar några sådana här barn varje år. Det här är en mjuk och fin fot, det kommer att gå jättebra.

Flickan grät högt för doktorns händer var kalla från vatten och handsprit när hon stretchade muskeln och vred i foten.

..gips..skära..skena..fyra år..kan göra som andra..hjälp med.. kommer att kunna..

Det var ord som stod ut som i fetstil i mitt huvud. Från "stretchövningar" till "fyra år" var en avgrund. Ingen förvarning om detta. Vårt barn hade drabbats av något ovanligt. Något man behöver hjälp med. Något man behandlar i fyra år. Något som kräver att det bänds och fixeras och skärs och hålls fast. Tanken på att någon skulle skära i hennes fot var omedelbart outhärdlig att förhålla sig till. Så liten och så ny och så skör. Tänk om det gör ont. Det var det värsta. Tanken på smärtan som jag inte vill ha i närheten av den lilla nya kroppen jag fått att skydda. Tanken att någon kanske skulle göra henne illa. Även om jag förstod på ett rationellt plan det doktor Eva förklarade och trodde henne när hon sa att det kommer att gå bra så var känslan nästan för mycket att ta in. Inte göra henne illa.

Jag grät mig igenom den grå sjukhusmiddagen. Isterband med stuvad potatis.

Pappan visste inget, han råkade lämna rummet minuter innan doktor Eva kom in. Ingen hade sagt att hon skulle komma.

Jag ringde min mamma, jag läste på nätet. Det förtvivlade hjärtat lugnade sig lite.

När pappan kom var det hans tur. Chocken, att ta in och förstå och skapa mening och sammanhang kring det som berättats.

Det finns så mycket värre saker ett litet nytt barn kan drabbas av (den rationella tanken) men den omedelbara insikten är ändå en knytnäve i magen (känslan). Svaret när alla bekanta frågor hur det gått är inte längre ett självklart "bra". Svaret har nu en skugga.

"Vad ska vi säga när någon frågar?" undrade pappan.

"Jag kommer att säga som det är" sa jag och menade varken mer eller mindre. Jo det gick bra och hon mår bra. Hon har också en snedställd fot som vi kommer att behöva lite hjälp med. Så är det.

"Så bra att hon kom till oss" sa jag, "vi som har möjlighet att hjälpa henne".

Inte alla barn har det så.

Det här är ett skäl att älska henne ännu mer.

Den meningen känns extra sann på något sätt. Det perspektiv som ovanligheten ger gör något med hjärtat. Något vred slås igång eller vrids upp ett snäpp. Det gör henne extra dyrbar på något sätt. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Två dagar gammal fick hon sitt första gips. En röd strumpa på vänster ben. Doktor Eva var toppen denna gången också. Kicki som gipsade också. Även vi som föräldrar fick mer kärlek från vårdpersonal än jag upplevt tidigare. Snabbt och flinkt och proffsigt jobbade de medan vi stod bredvid och nickade och snörvlade och torkade tårar. På oss själva. Flickan tyckte det var lite obehagligt, kanske kallt, men verkade inte ha ont. På torsdag får hon gips nummer två. Storebror tycker hon ska få lila den gången.

Och så en förunderlig slump: I vintras köpte jag ett skötbord begagnat. När jag hämtade det hos familjen i fråga sa säljaren att det var märken på kanten för barnet som legat på det hade haft skenor på fötterna. Jag tänkte inte mer på det sen. Förrän nu, då jag sökte mig fram i forum på facebook för att hitta andra föräldrar i samma situation med erfarenheter och svar på praktiska frågor. Då svarar mig den mamman jag mött ett halvår tidigare. Ett barn med PEVA har skänkt sin skötbädd till ett annat. Statistisk en rätt makalös slump. Så många är vi inte här i stan. Kärlek i kosmos.

Jag ska inte glömma Pappan. Först med bärhjälp, smörgåsar och saft. Sen med osäkerhet och försiktiga smkeningar på ryggen. Kramar när tårarna kom. Någonstans i lustgasdimman blev han till delar av sin kropp då jag inte kunde ta in hela honom, eller hela av något alls, bara urklipp ur verkligheten. En hand att trycka (jag tror jag tryckte hårt eftersom handen ibland lirkade sig ut för att få blod och luft). En axel att luta sig emot då jag ville sitta. En kropp att ta stöd emot som inte gav vika. Jag la huvudet mot hans nyckelben och tryckte pannan framåt då kroppen arbetade, på egen hand, nästan utan mig. Det hjälpte och det var det viktigaste han kunde göra. Hålla emot, vara stadig, vara där. Jag tror att han missade kanske fem värkar på hela kvällen, inte mer än så. Ett tomrum för ett ögonblick i min trånga sfär av medvetenhet, sen fanns han där igen. Så låg flickan på magen och konturerna kom åter, helheterna tog form och jag kunde se honom igen. En annan upplevelse sida vid sida om min. 

"Många andragångsföderskor säger att det är som att bli överkörd av tåget", sa barnmorskan.

Det kan gå på några timmar eller på ett par dagar. Dagar, trodde jag och förberedde mig. Timmar blev det.

Den första värken definierad men mild, några osäkra, på med CTG-apparaten. En värk var tredje minut. Först liksom i sin egen värld, så mer kännbar och sedan en smärta som tycktes öka exponentiellt. Bad om en värktablett, fick dubbel Citodon. Räknade minuter men när den skulle gett effekt var effekten redan utraderad av den exponetiella kurvan. Lustgas. Uppmärksamheten mycket smal. Mim kropp, min smärta, min säng. Enkla frågor som "vill du dricka saft, fruktsoppa eller vatten?" blev för svåra att svara på. Kunde inte ta ställning. Lustgasen kändes som en livlina och en kvävningsmask på samma gång. Räckte inte till.

3 cm öppen meddelade barnmorskan. 3 cm??!! Det är ju ingenting. Försökte föreställa mig denna smärta i ytterligare 6-7 timmar. Omöjligt. Helt omöjligt. "Det klarar jag inte!" sa jag. Inte likt mig. "Det beror på hur man klarar smärta" sa BM. Inte likt mig. Jag skulle ju inte ha någon epidural. "Ryggmärgsbedövning!" "Nej ryggbedövning", rättade BM, "ryggmärgen sticker vi inte i." (Läge att märka ord?) En evighet senare en narkosläkare. "Vi diskuterar epidural eller spinal..." Lång förklaring. Ambivalens. Litet svart panikmonster somflög likt en fladdermus runt lustgasmasken. Jag kan inte ta ställning. Epidural. Välsigne den. Skulle ta på 40 minuter, tog på 20. Återhämtning en kort stund, fortsatta värkar men utan panikfladdermusen, nu alltmer krystvärkar. Redan. Ligga ner. "Tryck på när du känner för det." En värk som inte tog slut. Kunde inte slappna av. "Ojdå, nu är huvudet här, nu är det snart över". Redan!? "Titta på mig, försök att lugna dig lite, bara lite". Tog inte slut, inte slut, så ont,så ont. "Kan en av er komma in här, vem som helst?" mot dörren. BM 2 höll fast, tryckte ned. "Snart över, försök slappna av". Omöjligt.

19.28 Klart. Blåsippa. Något med foten. Vacker. Tårar. Öm, öm, badda, känna, sy. Varm. Välkommen.

Vi älskar dig.

Oxytocindropp. Fruktsoppa och smörgåsar. Pappan börjar känna sig hemma då han får hämta mat. Första riktiga värken kl 15.20 Sympatikuspåslag (våg av hetta genom kroppen). Förra gången hade jag inget namn för detta. Nu är jag Utbildad.