Torsdag igen och dags för ett nytt gips. Huden var rutig efter gipsstrumpan, känslig för beröring och vit mellan tårna då gipset kom av. Foten lite, lite rakare igen.

Själva gipsningen gick lite bättre än förra gången, mindre blånad på tårna och med sockedroppar och lillfinger som tröst somnade flickan på britsen. Väl hemma samma gråt som hör torsdagarna till, men med extra mycket kärlek går det bra.

Hon kvittrar som en fågel, hon hickar som en groda, hon knorrar som (vadå?), hon morrar som en varg och hon väser som en drake (eller som jag tänker mig att en drake skulle väsa om de fanns). Ibland låter hon som en kvinna som föder barn (jodå), ett slags först stönande läte som slutar i ett riktigt krystvrål. Alla de där ljuden kan komma i sömnen och jag tror att hon vaknat, men ögonen är helt avslappnade och sömnen djup.