Jag ska inte glömma Pappan. Först med bärhjälp, smörgåsar och saft. Sen med osäkerhet och försiktiga smkeningar på ryggen. Kramar när tårarna kom. Någonstans i lustgasdimman blev han till delar av sin kropp då jag inte kunde ta in hela honom, eller hela av något alls, bara urklipp ur verkligheten. En hand att trycka (jag tror jag tryckte hårt eftersom handen ibland lirkade sig ut för att få blod och luft). En axel att luta sig emot då jag ville sitta. En kropp att ta stöd emot som inte gav vika. Jag la huvudet mot hans nyckelben och tryckte pannan framåt då kroppen arbetade, på egen hand, nästan utan mig. Det hjälpte och det var det viktigaste han kunde göra. Hålla emot, vara stadig, vara där. Jag tror att han missade kanske fem värkar på hela kvällen, inte mer än så. Ett tomrum för ett ögonblick i min trånga sfär av medvetenhet, sen fanns han där igen. Så låg flickan på magen och konturerna kom åter, helheterna tog form och jag kunde se honom igen. En annan upplevelse sida vid sida om min.