Förut bodde vi nära skogen. Nu bor vi nära nära skogen. Vi behöver inte passera ett enda hus (ok, förutom en granne) för att komma dit. Idag har det varit varmare än 10 plusgrader och vi har klivit ut från vägen. I skogen finns stora vajande grenar som är stickiga att ta på, där finns blåbärsris och bark och kottar och stenar. Där finns också något vitt och läskigt som nog är bäst att låta bli.

Utvecklingen har legat väldigt stilla de senaste veckorna. Varken språk eller motorik har förändrats. Flickan ligger ännu still på filten och är inte alls intresserad av att rulla, lyfta sig eller försöka flytta sig. Mamma ska helst inte heller flytta sig. Det här är en skillnad. Enligt böckerna (läs apparna) ska hon nu lära sig om föremåls relationer till varandra och bland annat förstå att saker och människor kan avlägsna sig. Det är en läskig insikt. Jag kan inte gå till ett annat rum utan protester.

Jag tycker mig uppleva att vår kontakt fördjupas medan pappan får ta emot en del avvisanden och missnöje. I lekande stunder är lyckan total och överväldigande. Flickan skrattar tills hon kiknar, hon låser fast mig med blicken och läser varje rörelse i mitt ansikte. Hon tittar på mig varje gång något händer för att se hur jag reagerar. Hon hittar frustrerande långsamt signaler för vad hon vill och blir mycket arg och ledsen om vi inte förstår eller svarar an på fel sätt. Det känns viktigt att vara lyhörd och inte framhärda. Byta strategi om något inte fungerar. Hjälpa henne att nå fram. Hjälpa henne reglera. Avbryta när känslan blir för stark. Hitta balansen mellan att avleda och trösta. Hitta tryggheten och erbjuda den. Ställa egna känslor och ideal åt sidan i stunden om det behövs. 

Det blev stopp i matintroduktionen under sjukdomsmånaden men nu är vi igång igen. Från att ha smakat på lite olika bär och grönsaker till att få suga på en rå morot då magen inte tålde något annat än vatten och mjölk, får nu flickan smaka av det vi andra äter.

Härom dagen ungspannkaka i greppvänlig bit. Ingen hit. Gott i munnen men tydligen läskigt att hålla i.

Idag en halv frikadell i morotssås som mosats och äts med sked, samt ungstekt potatisklyfta som flickan kunde ta i handen och själv gnaga bitar av. Potatisklyftan fungerade nästan som en klämpåse fylld med potatismos. Stor succé för denna måltid.

Vatten är också populärt. Inte i pipflaska, det tycks mest förvirra. Nej, flickan vill dricka ut glas som alla andra. Hon lyser förtjust upp när glaset närmar sig och spiller nästan inte alls när mamma håller glaset mot munnen.

Smörgåsrån har varit en perfekt övergångsträning. Stabilt att hålla, kul att leka med, lätt att få in i munnen, går att bita av och smälter fort i saliven.

Det är kul att äta och flickan är mycket bestämd och verbal vid bordet. Hon hummar högt och nöjt när något är gott och hon förvrider hela ansiktet i korta vrål då något är fel; skeden är borta, hon vill ha något annat eller hon är klar. Efteråt ska det tvättas händer vilket också är kul medan det inte alls är kul att tvätta munnen.

Ikväll provade vi också välling. Några prövande sug på nappflaskan (vi provade bröstmjölkstillskott under magsjukan men det tyckte hon inte alls om och tuggade bara på nappen) och sedan slank den ner. Det blir spännande att se om det påverkar sömnen.