Igår var det dags för gipsbyte och gipsning nummer 2. 

38 gram gips

Foten efter gips nummer 1

Två (nästan) rutinerade föräldrar kom med känslorna i styr och fullt förtroende för personalen denna gång. Nja, nästan där också då. Vakande ögon som följer varje rörelse, lägger märke till allt som skiljer sig från förra gången. Doktor Erik som var oväntat ung, pappret där foten betygsattes enligt någon slags skala, den nya som gipsteknikern Lennart lindade under gipset (skumgummi, sa han, för att inte gipset ska fastna i strumpan), att huden buktade sig lite när han lindande (blir det inte hårt? undrade tanken),  den nya vinkeln på knät (som nu stämde neligt metoden jag läst om i läkartidningen, dvs något mer än 90 grader), att det gick åt mer gips denna gången (blir det inte tyngre, tänkte pappan), att det färdiga gipset fick klippas upp något över foten för att stortån blev för blå.

Vi tyckte tårna fortsatte att vara blå men Lennart sa att det var ok, för blodet kom tillbaka om han trykte lätt på tån. Ok.

Flickan blev ledsen efteråt, något var nytt och konstigt. Hon brukar vara mer ledsen på torsdagkvällar. Kanske är gipset lite kallt, kanske är vinkeln ny och lite otäck, kanske spänner det i foten. Resten av kvällen ville hon ligga i famnen, ingen annanstans. Ibland kunde hon vakna till och gråta en annorlunda hjärtkärande gråt som ger pappa ont i magen och får mammas tårar att rinna. Vi hör att det är något annat än det vanliga. Men det går lätt att trösta henne så det kan inte vara så farligt. De ger inte smärtstillande, troligen för att barnet ska känna om det gör för ont och säga till i så fall. Så ont ska det inte göra, då ska gipset av.

Brorsan hade beställt lila gips denna gång så det blev det.

En annan bebis hade nyss blivit gipsad innan, på båda benen. 4-7 barn per år behandlar de för PEVA på Norrlands universitetsjukhus. Vi var för blyga för att säga hej.

Idag var det bättre. En viss irritation ibland, men ingen mer hjärtskärande gråt och inga blå tår. Föräldrahjärtat lugnar sig igen.