Idag var den s k "mamma-dagen" enligt BVC-planeringen. Dvs ett samtal om mammans mående efter förlossning och åtta veckors bebisvård, inklusive depressions-screening. Det här är första gången jag får sitta på patientstolen och fylla i en depressionsskala. Pappans mående följs upp först efter 10 månader (vilket kanske kan diskuteras?).

Jag hade också fått besök för efterkontroll på mödravårdcentralen samma dag och fick där upprepa min upplevelse av graviditet och förlossning. Barnmorskan hade dessutom skrivit ut hela min förlossningsjournal som jag fick med mig hem. Hon påpekade att det förlopp jag upplevt inte var det enda möjliga utfallet. Oxytocindroppet hade kunnat minskas inför epiduralen för att lugna ner värkarbetet när det var så plågsamt för mig. "Så brukar det gå till", sa hon, eftersom epiduralen brukar göra att livmoderappen snabbt öppnar sig helt om oxytocin givit innan. "Jaha", sa jag, "det sa inte förlossningssköterskan något om". "Hon kanske inte var så erfaren?" undrade MVC-sköterskan. "Ja, inte vet jag", sa jag och mindes den något burdusa sköterskan i övre medelåldern som inte verkade särskilt oerfaren. "Nåväl, ska du ha fler barn så skriver vi det så får de ta hand om det", konkluderade MVC-sköterskan och sammanfattade min upplevlse som "Missnöjd med slutet av förlossningen, gick för fort. I övrigt nöjd.".

(Hon gick även igenom diverse och frågade bl a "Skulle du kunna tänka dig att återuppta ditt sexliv?" vilket jag förvirrad och något road uppfattade som en begäran innan jag förstod att hon undrade om det fanns någon oro inblandad i samband med förlossningens påverkan på kroppen.)

Det är en besynnerlig känsla att läsa om något kraftfullt och unikt som en förlossning beskriven i korta meningar och medicinsk kod. Det är också en besynnerlig känsla att se en person som bleknat ur minnet uppge att "Sofia är ledsen" (under journalrubriken "aktuellt"). Dokumenten rapporterar kort och koncist det som uppfattats som viktigt under min vistelse på BB. Min upplevelse filtrerad genom ett raster av rutin och tradition. Tre läkare jag aldrig sett har tagit beslut om min vård. Den sköterska vi tyckte bäst om och hade störst fötroende för visar sig vara undersköterska. Läkarna namnges med Dr. Efternamn, uskan med Förnamn. Journalen avslutas med att försäkringsbolaget fått samma utskrifter enligt begäran. En tjänsteman på försäkringsbolaget som nu inte bara vet att en ortoped undersköt flickans fot, utan också att hennes mamma var ledsen och begärde hemorrojdsuppar samt fick sår på höger bröstvårta. Ja, det är besynnerligt. 

"Många andragångsföderskor säger att det är som att bli överkörd av tåget", sa barnmorskan.

Det kan gå på några timmar eller på ett par dagar. Dagar, trodde jag och förberedde mig. Timmar blev det.

Den första värken definierad men mild, några osäkra, på med CTG-apparaten. En värk var tredje minut. Först liksom i sin egen värld, så mer kännbar och sedan en smärta som tycktes öka exponentiellt. Bad om en värktablett, fick dubbel Citodon. Räknade minuter men när den skulle gett effekt var effekten redan utraderad av den exponetiella kurvan. Lustgas. Uppmärksamheten mycket smal. Mim kropp, min smärta, min säng. Enkla frågor som "vill du dricka saft, fruktsoppa eller vatten?" blev för svåra att svara på. Kunde inte ta ställning. Lustgasen kändes som en livlina och en kvävningsmask på samma gång. Räckte inte till.

3 cm öppen meddelade barnmorskan. 3 cm??!! Det är ju ingenting. Försökte föreställa mig denna smärta i ytterligare 6-7 timmar. Omöjligt. Helt omöjligt. "Det klarar jag inte!" sa jag. Inte likt mig. "Det beror på hur man klarar smärta" sa BM. Inte likt mig. Jag skulle ju inte ha någon epidural. "Ryggmärgsbedövning!" "Nej ryggbedövning", rättade BM, "ryggmärgen sticker vi inte i." (Läge att märka ord?) En evighet senare en narkosläkare. "Vi diskuterar epidural eller spinal..." Lång förklaring. Ambivalens. Litet svart panikmonster somflög likt en fladdermus runt lustgasmasken. Jag kan inte ta ställning. Epidural. Välsigne den. Skulle ta på 40 minuter, tog på 20. Återhämtning en kort stund, fortsatta värkar men utan panikfladdermusen, nu alltmer krystvärkar. Redan. Ligga ner. "Tryck på när du känner för det." En värk som inte tog slut. Kunde inte slappna av. "Ojdå, nu är huvudet här, nu är det snart över". Redan!? "Titta på mig, försök att lugna dig lite, bara lite". Tog inte slut, inte slut, så ont,så ont. "Kan en av er komma in här, vem som helst?" mot dörren. BM 2 höll fast, tryckte ned. "Snart över, försök slappna av". Omöjligt.

19.28 Klart. Blåsippa. Något med foten. Vacker. Tårar. Öm, öm, badda, känna, sy. Varm. Välkommen.

Vi älskar dig.

Oxytocindropp. Fruktsoppa och smörgåsar. Pappan börjar känna sig hemma då han får hämta mat. Första riktiga värken kl 15.20 Sympatikuspåslag (våg av hetta genom kroppen). Förra gången hade jag inget namn för detta. Nu är jag Utbildad.

In med nål och antibiotika. Ut med eventuella bakterier somkanha letat sig in i kroppen. Den lilla vita pluppen saknades först och frånvaron orsakade en liten utblandad blodsjö på det beiga armstödet och en dusch över barnsmorskans byxben och vita träsko. Fyra dagars semester hade hon fått i sommar, berättade hon. Fyra dagar i norrbotten. Troligen ingen lunch idag. 13.30 kommer ny utvilad personal, enligt undesköterskan. Ny sal. 14.08 är klockan. Ingen ny personal ännu. Owe Sundqvist bjuder på ett ganska tråkigt sommarpgrogram på radion. En kvinna vrålar i ett annat rum.

Plånboken i P1 om ungdomars skuldsättning. Pappan somnat i sin stol. Slutligen en barnmorska. Något stressad. CTG-mätning nummer 2. Fortfarande allt väl. Ingen ny aktivitet i livmodern. Troligen igångsättning lite senare än planerat för att "jobba bort några patienter".

Dag 2. Klockan är 9.41 Väntan började i förrgår natt. Vattnet gick kl 23. Pappan som åkt iväg igen för ett par dagars arbete fick vända åter. Kontroll på förmiddagen. Mamman mådde bra, bebisen mådde bra, men inga värkar. Hem igen. Nu här för andra gången. "Fullt upp" på förlossningen idag så för tillfället gäller väntan första barnmorska som ska hitta tid att komma in för en ny kontroll.

En av sommarens få varma dagar kom till oss idag, en sådan dag som jag fantiserat om hela våren men som uteblivit i år. Den blivande pappan har åkt 30 mil norrut för att jobba några dagar och sonen är också på annan plats så jag cyklade till sjön själv och satt där ett par timmar i solen. Jag hittade en plats med en sluttning som kunde fungera som naturlig stol i två steg. Något att luta magen mot då det blir för tungt att sitta rätt upp och ned på marken.

Jag känner mig som att jag åldrats 50 år de senaste 5 månaderna. Nu är jag alltså såsom jag tänker mig att det kan vara att vara 80. Stapplar omkring på svullna fötter, går oändligt långsamt, liksom häver mig upp från sittande med hjälp av närmaste stabila (helst fastskruvade) inredningsdetalj, behöver hjälp med vardagliga bestyr och ägnar mig åt enkel vardagsrehabilitering som att skära en bit bröd eller öppna en skruvkork med stor ansträngning. Går på vattengympa med andra tanter (men där blir jag ung igen för vattnet är den enda miljö där jag kan röra mig nästan normalt).

Det var varmt men inte så varmt att det inte gick att sitta direkt i solen. Bad utomhus är inte att tänka på men jag ville ändå känna på vattnet så jag tog mig ut på den där stenen rakt fram för att doppa en fot 20 cm nedåt. Detta äventyr var som att balansera på livets brant och minst tio katastroftankar om att ramla och bryta foten eller slå magen i stenen hann passera genom huvudet innan uppdraget var slutfört. Jag blev tvungen att gå ned på huk och sedan pressa mig upp på de här 80-årsknäna som numera också gör ont precis i muskelfästet ovanpå.

Allt detta låter otroligt överdrivet i mina egna öron, MEN.. ett perspektiv: På den tiden när jag jobbade på McDonalds brukade jag bära in varor flera gånger i veckan vilka inkluderade bag-in-box-förpackningar med 20 liter läsksyrup. Dessa bör ha vägt någonstans mellan 20-25 kilo. Cola light var lättast minns jag (jo, faktiskt, aspartam är lättare än socker?). Jag fick lyfta dem från pallhöjd upp till brösthöjd. Det var tungt. Det var precis att jag klarade det. Mittendelen av min kropp väger nu 20 kg mer än för 5 månader sedan (och den vikten trycker dessutom på lungor och andra organ som en korsett som hela tiden sitter för hårt och inte går att ta av). Ingen skulle ha kommit på den galna idén att bära ut en sådan där kartong på en ojämn sten och doppa en fot i en sjö. Skulle någon ha den i famnen och upprepade gånger resa sig från soffsittande skulle det garanteras kännas i knäna. Det skulle vara en underbar upplevelse att kliva ned i en uppvärmd bassäng och känna den flyta nästan av sig själv.

Så se där, det är inte så konstigt egentligen.

Äldre kvinna såsom relativt uttryckt. Äldre för att jag är 12 år äldre än förra gången jag var gravid. Det räcker tydligen.

Jag fortsätter vältrandet en stund till. Det är mitt privilegium som höggravid inte sant? Förra gången fanns inget uttrymme för sådant, kanske är det därför kag inte minns några krämpor.

De stela fingrarna påminner om en tid när jag hade mitt första riktiga jobb och städade i minst två timmar varje dag. Jag höll ett moppskaft och varje morgon var mina händer hårda som klor innan de mjukades upp. Då var jag 19 år och det gick över så snart jag bytte jobb. Nu håller jag inte i något med krampaktiga händer men enligt en reklambanner på Spotify (!) så fylls hålrummen i lederna med vätska och de blir stela och värker. Så jag får känna på hur det är att inte kunna använda händerna riktigt. Inte kunna klämma ut det sista i kaviartuben, inte kunna öppna burklock som någon (karl) vridit åt för hårt, fumla och tappa saker.

Jag vaknade kl 05 inatt av att kroppen säger att något inte är riktigt bra. En lätt kvävningskänsla och tyngd. Något som nästan gör ont djupt inne i buken. Det krävs så pass mycket muskelstyrka att vända på den så jag måste vakna ordenligt för att det ska bli av. Jag vaknade kl 06 och kl 07, bullade upp en ramp av kuddar och sov till 0830.

Hur kunde Spotify veta att jag har ledvärk? Det är ett av den moderna världens mysterium.