Jag såg en tråd i ett föräldraforum där en pappa frågar om tips på vad en bebismamma som fyller år skulle vilja ha. Förslagen täcker allt ifrån diamantringar till egentid inklusive sådant som en sovmorgon, lyxmiddag, biobesök, massage, besök hos frisören etc. Jag tittar igenom listan och ser att det inte finns en enda grej där som jag skulle önska mig i present eftersom jag antingen

-inte vill ha det

-kan köpa det själv

-redan får det som en naturlig del av vårt vardagsliv eller skulle få när som helst om jag bad om det

Det får mig att inse hur otroligt lyckligt lottad jag är som hittat en sådan partner som jag har. 

Mamman och pappan på middag med pappans kollegor. Bara brorsan som saknas.

Jag ska inte glömma Pappan. Först med bärhjälp, smörgåsar och saft. Sen med osäkerhet och försiktiga smkeningar på ryggen. Kramar när tårarna kom. Någonstans i lustgasdimman blev han till delar av sin kropp då jag inte kunde ta in hela honom, eller hela av något alls, bara urklipp ur verkligheten. En hand att trycka (jag tror jag tryckte hårt eftersom handen ibland lirkade sig ut för att få blod och luft). En axel att luta sig emot då jag ville sitta. En kropp att ta stöd emot som inte gav vika. Jag la huvudet mot hans nyckelben och tryckte pannan framåt då kroppen arbetade, på egen hand, nästan utan mig. Det hjälpte och det var det viktigaste han kunde göra. Hålla emot, vara stadig, vara där. Jag tror att han missade kanske fem värkar på hela kvällen, inte mer än så. Ett tomrum för ett ögonblick i min trånga sfär av medvetenhet, sen fanns han där igen. Så låg flickan på magen och konturerna kom åter, helheterna tog form och jag kunde se honom igen. En annan upplevelse sida vid sida om min.