Så har pappan blivit doktor. Vi andra har tillbringat dagarna med att åka till och från arbetsplatser, prova lånade sjalar, köpa egna sjalar på den lokala blocket-marknaden, navigera till butikernas mest undansorterade klädhyllor genom labyrinter av gnisslande hissar för att hitta en neutral, kortärmad babytröja, och utföra vanliga hemmafruliga vardagssysslor med moderna tekniska inslag som bland annat fick konsekvensen att tvätten blev inlåst i tvättstugan. Den tämligen sjaskiga och småskaliga tvättstugan vaktas nämligen numera av ett rigoröst låssystem som kräver att man bokat tid för att över huvid taget kunna öppna dörrlåset. En annan hade inte tajmat klockan i lägenheten med klockan på låset och kom två minuter för sent till dörren. Tvättstugan trimuferade och mamman fick snällt vänta sex timmar till nästa obokade tvättpass för att hämta tvätten. Ilska över tingens ordning meningslös.

Passus om sjalar: Fördelen med just trikåsjalen är att den stretchar och därför går att knyta på sig innan bebisen kommer på plats, den formar sig själv efter bebisens kropp och behöver inte knytas om när bebisen tas ur. Nackdelen är att den ger efter med tyngre barn. Den ska fungera bra redan med nyfödda barn eftersom den ger stöd åt huvudet men jag tycker huvud-grejen fortfarande är svår att få till. Det ska alltid finnas minst två fingerbreddar mellan barnets haka och bröst och jag tycker att flickan böjer huvudet framåt i denna sjal vilket får hakan att sjunka ner. Hur jag ska få henne att lägga ansiktet åt sidan och luta huvudet bakåt på ett bekvämt sätt förstår jag inte.

Lånad röd Looma trikåsjal, används med framgång vid matlagning

Blocketköpt grå Tricot-Slen trikåsjal underlättar tvätt (    )och lunchintag

En annan aktivitet vi flitigt ägnat oss åt här i hyreslägenheten är att stöka ner. Här ligger sjalar, kläder, presenter, chokladkakor, hudkrämstuber och annat huller om buller. Provisoriska skötbäddar och lekfiltar på golvet. Amningstillbehör och använda tvättlappar på diverse avställningsytor. Sådant är småbarnslivet gott folk. Stökigt. Allt annat är tecken på ett redigerat och homestylat, alternativt neurotiskt, hemliv. 

Flickan har även deltagit på sin första fest. Mötet med de ovana miljöerna kräver en del flexibilitet och väcker en del fascination och förundran. Offentliga toaletter ekar med sin sterila inredning. Det hårda golvet, den stora spegeln och det kalla ljuset blir en ganska rolig privat lekpaus där man kan bland annat öva rösten och få höra den återgiven i kubik. Blöjbyten kräver normalt inte en toalett, det går utmärkt att byta blöja lite vart som helst, men eftersom den här bebisen är van att få gå på pottan så besöker vi just toaletter oftare än andra bebisar. Mycket människor kan också vara spännande och samtidigt mycket uttröttande. Närmare 40 personer som applåderar låter som att plötsligt sköljas över av ett hällregn utan att bli blöt. Diskreta amningsljud blir i en föreläsningslokal hörbara i andra änden av rummet. En främling som pratar med mamma i korridoren orsakar ett helt förändrat tonläge som tycks påminna om lek (varför pratar du annars så högt och skrattar?). Att sedan somna i en offentlig miljö kan vara lätt eller jättesvårt. I slutänden är den här tjejen mer svårsövd än sin storebror.

Finklädd och redo för fest

Passus om blöjor: Vi tog med engångsblöjor hit för att det skulle förenkla (en korrekt behovsbedömning, särskilt då tvättstugan nu kvalificerat sig som fiende). Engångsblöjor är dock inte så enkelt som vi kanske trodde innan vi började med tyg. Dels tar de plats i packningen och bygger snabbt upp ett sopberg, sedan har de andra filuriga saker för sig. Vi köpte Natys ekologiska engångsblöjor som inte innehåller någon plast. De beter sig ibland så här:

Mm, de lossar snibben som håller fast blöjan. Det gör att kiss rinner ut på kläderna vid oväntade tillfällen. Nu hade jag med mig en en rulle sårtejp som jag fått på hälsocentralen då jag haft stygn borttagna nyligen och den använde jag för att tejpa "sömmen" utifall att snibben skulle få för sig att lossa. En fråga i tygblöjegruppen visade att detta inte är ovanligt men svårt att reklamera. En blöja som inte håller ihop förlorar sin funktion så vi tänker försöka ändå.

Zzzz...rrrrrrggghhhhmmmm ah så skööönt

Litet busfrö i pappas bralla från 1980 (eller tidigare). Pappa har hunnit bli så stor att han ska disputera nästa vecka. Då blir det långresa för första gången. 

Pappa har inte alls spillt minestroni på den gröna randen vid dagens lunch.

I helgen som var vågade vi oss iväg på vår första sjalträff. Två mammor med sina bebisar och vi, på café. Jag åt en "kulturpuff" (nån slags bulle med grädde och sylt) och provade en långsjal. Det kräver en del övning och knix men det var ändå inte så komplicerat som jag trodde det skulle vara. Bekvämt var det också när den väl satt på. Inte så svårt att amma i heller. Flickan somnade som vanligt typ omedelbart där inne efter att hon ätit där. Den röda sjalen är 4,5 meter lång vilket är storlek 6 har jag fått lära mig. Det är något grövre och anses därför svårare att hantera/svårare att dra åt ordentligt. Otroligt fin var den! En sådan kostar nog en del, så det blir att börja prova med en enklare variant.

Pappa fotar. Mamma gapar.

 
   Den röda sjalen    

Häromdagen fick vi plocka bort det rosa gipset på plats på ortopeden. Detta eftersom det fanns ett sår under som skulle kontrolleras. Gipsteknikern klippte upp det med gipssax och tog bort det i en del som vi fick ta med hem. Det får ni göra vad ni vill med, sa han och senare kom jag på att flickan kanske vill använda det med en docka eller ett gossedjur som får födas med PEVA, som hon.

Flickan sög sitt sedvanliga intensiva lillfingersug medan Dr Erik kollade snitten från hälsesoperationen och förklarade för oss och sin student vad han tittade efter.

Allt såg fint ut, såret var läkt och foten gick att ställa som den skulle. 60 grader ut och 15 grader upp.

Den sista gipsfärgen, den vi inte använt ännu, var svart så den fick rullas på. Den underligaste färgen, faktiskt. Ett slags deppigt gips till skillnad från det andra glada gipsen. Ett emo-gips. Det är något med svart och bebisar som liksom inte passar ihop. Svart och tonåringar är en annan sak. Svart och 30-åriga ingenjörer tycks också hänga ihop (?).

Nu får hon ha detta gips i två veckor och sedan börjar nästa fas. Den som varar i minst fyra, eventuellt fem år. Dr Erik föklarade statistiken: Om skenan tas bort efter två år får 30% återfall. Om den tas bort efter fyra år får 8% återfall (eller var det 5%?). Efter fem år är det väldigt få som får återfall.

Lakritsfot (eller lackritsfot som vissa skulle säga)

Första klänningen av tyget från retromarknaden sydd. Gratismönster och instruktion från Melly sews. Det svåraste var att välja knappfärg. Pappa och brorsan sa båda rött, så då fick det bli rött.

Samtalet på BVC innehöll några ord om barnets begränsade förmåga att självreglera. Sköterskan berättade hur bebisen kan prata och skratta och sedan plötsligt falla i gråt då den blivit överväldigad av de starka känslorna och inte lyckats sluta reagera på dem på egen hand. Intrycken flödar in i den omogna hjärnan och kroppen styrs till stor del av kraftiga reflexer som barnet inte har kontroll över ännu.

Vår lilla tjej ber ofta om hjälp att komma till ro och somna. Föräldrars stora välsignelse i det här läget har länge varit nappen. En dubbelsidig företeelse då avvänjningen ofta kräven tålamod och kreativitet. Brorsan fick lämna sin tutte i brev på postlådan adresserat till tomten för att komma andra små barn till nytta, när mamma tyckte det var nog. Nappens vara eller icke vara är en sådan där fråga som diskuteras flitigt. Jag vill gärna se mig själv som mer pragmatisk än regelstyrd och gör gärna det som fungerar.

Lillasyster vill inte ha tutte. Inte den runda och inte den platta. Hon suger in den med iver på reflex, rynkar sedan på näsan och ut kommer den lika fort. Bläk. Suga vill hon ändå och vid bröstet blir hon frustrerad eftersom hon är mätt i magen. (Är detta månne varför vi så gärna blir godisgrisar?) Mammas och pappas lillfinger är det enda som fungerar i dessa lägen. Ibland kan hon vakna till i vagnen av något när hon sover på dagen och suga omkring sig i luften, inte färdigsoven men inte heller förmögen att somna om på egen hand. Finger. Det här blir lite lurigt då jag sitter fast tills jag kommer loss så att säga. Ett vakuum uppstår i munnen och när jag försiktigt lirkar ur fingret kan det uppstå ett litet plopp. Sover hon för ytligt kan hon då kasta ut med armarna och spärra upp ögonen som att det var hon som lossnade från själva existensen. Andra gånger räcker inte lillfingren, då behöver hon hela famnen varm och go mot kroppen. Således: bärandet.

"Joodå", kuttrade MVC-sköterskan och killade flickan på magen, "jag kommer att se till att mamma och pappa pysslar om mig heeela tiden, jaadå, det kommer jag visst det."

Jag satt nyss och läste min bästa kompis blogginlägg om dotterns språk där hon listade de ord flickan kan (hon är två år). Det är fantastiskt att läsa. Jag ömsom skrattar och gråter när associationerna från de stundtals tokiga kombinationerna av stavelser når mig.

En sökning på internet något som trivialt som hur blöjor eller bindor användes för bara 30 år sedan är däremot överraskande svår att få svar på. Det är som att de mest vardagliga och självklara aktiviteter inte skett.

Det slog mig hur mycket detaljer som dokumenteras OCH DELAS idag. Berättelser vi inte tidigare fått höra därför att de är för svåra att minnas i sin helhet för att berättas vidare muntligt och de inte ansetts tillräckligt intressanta att publicera. Berättelser som förpassats till syjuntor, församlingsfikaträffar eller privata köksbord. Upplevelser som inte fått någon plats i det offentliga. Plötsligt svämmar sociala medier över av kvinnors berättelser. Återgivningar av kvinnors kunskaper och iakttagelser flödar över internet som om en damm brustit. De läses, delas, länkas och refereras. De väcker ilska, leenden och tårar. De inspirerar och uppmanar. De finns, de går att söka, hitta och lära av. Självutnämnda experter bleknar in i bakgrunden. Först frågar vi varandra, sedan söker vi hjälp.

Samtidigt finns röster som varnar för vad informationen kan användas till och manar till normer om vad som är lämpligt att dela eller vilka foton som inte bör läggas upp. En slags rädslo-censur som påminner obehagligt mycket om de skuldbeläggande röster som säger till flickor att inte gå ut i kort kjol pga risken för överfall. Fatta-kampanjens upprop mot sexuellt våld innehåller uppmaningen "vägra vardagsrädsla" med motiveringen att begränsningen skapar egna problem, stress, oro och lägger fokus på fel plats. Jag tycker detta passar även i diskussionen om sociala medier. Vad vi väljer att berätta om ska inte styras av ett fåtal individer med onda avsikter. Det är deras beteenden som ska beivras så att vi andra i stället kan hjälpas åt att hålla den här fantastiska arenan öppen.