Resan hem från BB var en märkligt overklig upplevelse. En värld utanför en värld. Allting kändes farligt samtidigt som vädret (till slut!) var underbart. Solen, värmen, vinden. Faror överallt. Bilar. Cyklister. Allt hastigt i jämförelse med de långsamma rörelserna och tysta korridorerna på sjukhuset. Lägenheten en skyddande bunker.

Ge det några dagar och rutinerna börjar smyga sig på. Första dagarna stor trötthet. Pappan klev yrvaket upp varje gång flickan (numera H) vaknade. Sliten och medtagen första morgonen. Så småningon har han lärt sig sova medan jag är vaken så att han i stället kan gå upp när jag sover. Mycket mer fungerande så.

Mjölkmaskinen går. Kilona försvinner. 15 är borta, 5 är kvar.

De smala fötternas återkomst.  

Sjukhusbesöken består.

Billirubinprover dag 2, dag 3 och dag 4. Inskrivning på Barnmottagningen.

Pappa hjälper sköterskan

Kallelser på hög. Ortopeden, röntgen, BVC, ortopeden igen. Ett varmt tack för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. Vad hade allt detta kostat annars?!

En envis höftsmärta hänger sig kvar. Vissa dagar kan jag knappt gå. En promenad genom sjukhuset en plåga, höll på att fastna i hissen då benet vägrade ta ett steg framåt för att gå ut. En egen kallelse till sjukgymnasten. Katastroftankar. Pappan blir tvungen att stanna hemma en dag extra för att kunna hämta en kartong med mat. Varför det? För att jag inte kan gå in med en bebis och ut med både en bebis och en kartong full med mat när jag bara har ett ben som bär ordentligt. En kartong med mat kan heller inte fraktas på en barnvagn. Plötsligt väldigt handikappande angelägenhet, denna höftsmärta.