Den var den som fick mig att minnas bloggen. Därför att den förflyttade något.

Flickan går i förskoleklass. Vi pratade om en klasskompis som har en sjukdom. Sjukdomen gör att han måste äta medicin i skolan, varje dag. Lärarna har förklarat varför. Ja, att det är för att han har en sjukdom.

Flickan berättade först att han hade en sjukdom.

Sedan frågade hon mig vad det är för sjukdom.

Sedan frågade hon mig varför han har en sjukdom. 

Det är en genetisk sjukdom pojken har, så jag sa:

"Ja, mamman och pappan hade en bit av sjukdomen i sig. Och så kom den ut med bebisen."

Då säger flickan:

"Som att jag hade problem med foten?"

Ja, det var ju sant.

"Har jag en sjukdom, mamma?"

Bara sådär. Mitt på gatan, på cykeln, på väg till förskolan. Där får jag fråga mig själv igen, för inte första gången, är det en sjukdom hon har eller vad ska man kalla det? Jag vill säga att det är en funktionsnedsättning, men det ordet är för svårt. Jag vill säga att det är som en sjukdom, fast det heter inte det, men det är för komplicerat.

"Vad har jag för sjukdom, mamma?"

Jag kommer inte undan.

"Du behövde hjälp med foten. Och sedan.. ja.. det tog längre tid för dig att lära dig prata."

"Kunde jag prata när jag var tre år?"

"Hm, nej, inte riktigt, men nu kan du det."

"Varför kunde jag inte prata när jag var tre år?"

"En del barn lär sig fort, för andra tar det längre tid. För dig tar det lite längre tid. Du behöver träna mer. Du är verkligen bra på att träna, och då lär du dig".

"Ja."

Sådär. Sedan hade hon tappat intresset.

Jag minns inte vad som hände som gjorde att jag slutade berätta. Det kan ha varit jobbet. Ett sent inlägg varslar om föräldraledighetsbyte. Det kanske blev för mycket att hålla reda på.

Fem år gick.

Ett till barn till föddes.

Fyra utredningar genomfördes.

Tre diagnoser ställdes.

Ett blodprov togs med ett oväntat resultat.

20q13.33

En pandemi drog förbi.

En storebror slutade skolan.

Två katter flyttade in.

Sociala medier exploderade.

Jag har följt diskussionen om föräldrar som exploaterar sina barn i sociala medier. Funkismammor som berättar allt, något eller inte så mycket. Bilder på barn som gråter framför kameran eller barn som leker eller barn med ansiktet dolt av inklistrade smilies eller baksidor av barn vars ansikte vänds bort eller siluetter av barn eller bilder som symboliserar barn. Det finns många sätt och diskussionen är viktig. Barn kan inte välja vad föräldrarna berättar. Barn får inte välja sin historia, eller vilka som läser den. Barn ska inte bära sin föräldras behov av bekräftelse och stöd i en svår situation. Den striden måste tas på andra sätt. Förälderns berättelse är förälderns, inte barnets. 

Tv:n är det andra avlastningsmedel som tagit plats i vardagen. 20-25 minuter om dagen tittar flickan på Rim & ramsor med Sara Edvardsson och mamma och pappa hinner pusta ut en stund. För tillfället samtidigt som hon klättrar in och ut från hyllan under vardagsrumsbordet. Så förenar hon nytta med nöje, kanske något vi andra kunde lära oss av.       

Flickan har upptäckt att man kan spotta. Inte spotta som i spotta ut saker, det har hon kunnat länge, men att man kan låta spott rinna ut ur munnen ner på kläder, golv och annat. Gärna i bilstolen. Eller på andra ställen där mamma och pappa helst inte vill ha spott. Vi hoppas det är en periodgrej som snart går över..

Fingersugandet har inte minskat med tiden och nyligen när flickan blev förkyld efter första besöket för hösten på öppna förskolan så fick pappa genomlida några långa vakennätter med evigt sugande. Det är som sagt svårt att sova när ens hand sitter fast, och dessutom när ett barn med 7 tänder biter i det utan förvarning. Så när pappa åkte bort över helgen fick mamma nog. Fingret åkte ut. En hysterisk bebis grät i 20 minuter, sedan tog hon emot det plastiga alternativet hon ratat hittills. Nästa gång varade protesterna inte mer än några få minuter och så småningom bara sekunder. Det är en stor lättnad. Förutom när ovana föräldrar glömmer var nappen är.

Äntligen har vi fått vår verandra, vilket betyder att vi kan vara ute och hänga utanför dörren när det är fint väder. Äntligen har också parken öppnat i stan (när sommaren redan är slut, precis som under kulturhuvudstadsåret...) vilket innebär att vi kan fika där när det är fint väder och flickan kan krypa runt på gräset, rulla och ramla utan att slå sig, busa med främmande människor och dricka vatten utan att det gör något om det skvätter överallt.

Inomhus klättrar hon gärna upp i tvättmaskinstrumman och är snart på väg upp i trappen.
 

Ja, hon är ingen baby längre, lilltjejen. Mamma har börjat jobba så det blir inte så mycket skrivet. Men 1 år har hon hunnit fylla, med tårtkalas och några paket. Krypa kan hon nu göra i racerfart och hon kämpar nu med att försöka ställa sig upp och sätta sig ner på ett säkert sätt. I veckan är det 1-årskontroll på BVC och på ortopeden.

Flickan började träna sig att flytta sig framåt under semestern. Hon flyttade händerna framåt och kämpade för att få bakdelen med sig. I början drog hon sig mest framåt, med knäna brett isär. Vid besök hos farmor och farfar ville hon att vi skulle lägga en visp lagom långt bort och så hasade hon sig fram för att ta den. Med tiden har hon lärt sig dra ihop knäna mer och lyfta dem. Än så länge rör hon sig ganska långsamt och protesterar om sträckan är för lång.

Här om dagen köpte vi en rulle. Att krypa genom om man vågar.

Så gick det med den sommarvärmen.. Ingen dag över 20 grader sedan senast. Myggen har däremot anlänt och flickan är inte överdrivet förtjust i nät. Vi försöker hålla oss till blåsiga eller soliga vägar. Går ibland längre promenader där fika och flera pauser är nödvändiga. Vi matar fåglar med limpa och flickan tar samtidigt bitar av brödskivan och stoppar i egen mun. Flickan har lärt sig:

Var hennes öra sitter.
Hur hon ska ta upp en boll med båda händerna och släppa iväg den.
Ömsesidighet som att rulla boll till någon eller göra ett läte "varannan gång" med någon.
Hur hon ska göra pussljud med munnen.
Att stå med stöd (av annan person).

Ännu ingen ansats till krypande.