Egentligen skulle jag kunna skriva en massa om kroppen just nu. Kroppen och hur den jobbar. Kroppen och hur den förändras. Bloggen skulle kunna bli som ett otal föräldrabloggar, ett vältrande i den egocentrism som moderskapet innebär. Jag och min kropp. Jag och mitt barn.

Kroppen kämpar på med det nya. Det har alltid fascinerat mig; hur den vet. Den vet vad den ska göra, den har något program som startar upp. Blippande och blinkande.

Jag sover. Slocknar utmattad 21.15 med en kropp som frågar vad jag håller på med när den ville lägga sig 20.40 Jag kan sova 10 timmar eller 12 och sedan ändå sova på dagen om jag får. Sov igår mellan 19-20 och somnade sedan utan problem vid 22.

Jag äter. Och gör jag inte det blir jag omedelbart bestraffad. Allt som går utanför balansen rubbar något som drar igång illamåendet. Illamåendet som jag inte riktigt lärt mig att förstå eftersom kroppen signalerar sjukdom utan att egentligen mena det. En biprodukt av allt byggande kanske. Men ändå ibland med något att säga. När jag blir arg mår jag illa, när jag tänker för många tankar mår jag illa, när jag är för hungrig, för mätt, för varm, för kall, för stilla. Om jag äter socker. När jag drar ut på ett möte fast jag borde slutat för 30 minuter sedan. Då påminner den mig om vad som är viktigt just nu.

Hjärtat som måste jobba hårdare med mer blod att pumpa runt. Andetaget som inte riktigt hinner med. Dra ner tempot. Sätt dig. Ta en paus. En lycklig kropp får fortfarande röra sig och träna men inte som de andra i neonfärgade träningskläder och hästsvans. Nu mer som.. en tant. Pressa inte mig, lyssna på mig. Jag vet.

Den vet.

Tack kroppen för allt du gör för mig och för mitt barn. Tack för att du är klok när inte jag är det. Tack för att du fungerar. Förlåt för alla gånger jag pressat dig, misskött dig, bannat dig och tvingat dig. Tack för din lojalitet och för att du aldrig ger upp.