Häromdagen fick vi plocka bort det rosa gipset på plats på ortopeden. Detta eftersom det fanns ett sår under som skulle kontrolleras. Gipsteknikern klippte upp det med gipssax och tog bort det i en del som vi fick ta med hem. Det får ni göra vad ni vill med, sa han och senare kom jag på att flickan kanske vill använda det med en docka eller ett gossedjur som får födas med PEVA, som hon.

Flickan sög sitt sedvanliga intensiva lillfingersug medan Dr Erik kollade snitten från hälsesoperationen och förklarade för oss och sin student vad han tittade efter.

Allt såg fint ut, såret var läkt och foten gick att ställa som den skulle. 60 grader ut och 15 grader upp.

Den sista gipsfärgen, den vi inte använt ännu, var svart så den fick rullas på. Den underligaste färgen, faktiskt. Ett slags deppigt gips till skillnad från det andra glada gipsen. Ett emo-gips. Det är något med svart och bebisar som liksom inte passar ihop. Svart och tonåringar är en annan sak. Svart och 30-åriga ingenjörer tycks också hänga ihop (?).

Nu får hon ha detta gips i två veckor och sedan börjar nästa fas. Den som varar i minst fyra, eventuellt fem år. Dr Erik föklarade statistiken: Om skenan tas bort efter två år får 30% återfall. Om den tas bort efter fyra år får 8% återfall (eller var det 5%?). Efter fem år är det väldigt få som får återfall.

Lakritsfot (eller lackritsfot som vissa skulle säga)

Första klänningen av tyget från retromarknaden sydd. Gratismönster och instruktion från Melly sews. Det svåraste var att välja knappfärg. Pappa och brorsan sa båda rött, så då fick det bli rött.

Samtalet på BVC innehöll några ord om barnets begränsade förmåga att självreglera. Sköterskan berättade hur bebisen kan prata och skratta och sedan plötsligt falla i gråt då den blivit överväldigad av de starka känslorna och inte lyckats sluta reagera på dem på egen hand. Intrycken flödar in i den omogna hjärnan och kroppen styrs till stor del av kraftiga reflexer som barnet inte har kontroll över ännu.

Vår lilla tjej ber ofta om hjälp att komma till ro och somna. Föräldrars stora välsignelse i det här läget har länge varit nappen. En dubbelsidig företeelse då avvänjningen ofta kräven tålamod och kreativitet. Brorsan fick lämna sin tutte i brev på postlådan adresserat till tomten för att komma andra små barn till nytta, när mamma tyckte det var nog. Nappens vara eller icke vara är en sådan där fråga som diskuteras flitigt. Jag vill gärna se mig själv som mer pragmatisk än regelstyrd och gör gärna det som fungerar.

Lillasyster vill inte ha tutte. Inte den runda och inte den platta. Hon suger in den med iver på reflex, rynkar sedan på näsan och ut kommer den lika fort. Bläk. Suga vill hon ändå och vid bröstet blir hon frustrerad eftersom hon är mätt i magen. (Är detta månne varför vi så gärna blir godisgrisar?) Mammas och pappas lillfinger är det enda som fungerar i dessa lägen. Ibland kan hon vakna till i vagnen av något när hon sover på dagen och suga omkring sig i luften, inte färdigsoven men inte heller förmögen att somna om på egen hand. Finger. Det här blir lite lurigt då jag sitter fast tills jag kommer loss så att säga. Ett vakuum uppstår i munnen och när jag försiktigt lirkar ur fingret kan det uppstå ett litet plopp. Sover hon för ytligt kan hon då kasta ut med armarna och spärra upp ögonen som att det var hon som lossnade från själva existensen. Andra gånger räcker inte lillfingren, då behöver hon hela famnen varm och go mot kroppen. Således: bärandet.

"Joodå", kuttrade MVC-sköterskan och killade flickan på magen, "jag kommer att se till att mamma och pappa pysslar om mig heeela tiden, jaadå, det kommer jag visst det."

Jag satt nyss och läste min bästa kompis blogginlägg om dotterns språk där hon listade de ord flickan kan (hon är två år). Det är fantastiskt att läsa. Jag ömsom skrattar och gråter när associationerna från de stundtals tokiga kombinationerna av stavelser når mig.

En sökning på internet något som trivialt som hur blöjor eller bindor användes för bara 30 år sedan är däremot överraskande svår att få svar på. Det är som att de mest vardagliga och självklara aktiviteter inte skett.

Det slog mig hur mycket detaljer som dokumenteras OCH DELAS idag. Berättelser vi inte tidigare fått höra därför att de är för svåra att minnas i sin helhet för att berättas vidare muntligt och de inte ansetts tillräckligt intressanta att publicera. Berättelser som förpassats till syjuntor, församlingsfikaträffar eller privata köksbord. Upplevelser som inte fått någon plats i det offentliga. Plötsligt svämmar sociala medier över av kvinnors berättelser. Återgivningar av kvinnors kunskaper och iakttagelser flödar över internet som om en damm brustit. De läses, delas, länkas och refereras. De väcker ilska, leenden och tårar. De inspirerar och uppmanar. De finns, de går att söka, hitta och lära av. Självutnämnda experter bleknar in i bakgrunden. Först frågar vi varandra, sedan söker vi hjälp.

Samtidigt finns röster som varnar för vad informationen kan användas till och manar till normer om vad som är lämpligt att dela eller vilka foton som inte bör läggas upp. En slags rädslo-censur som påminner obehagligt mycket om de skuldbeläggande röster som säger till flickor att inte gå ut i kort kjol pga risken för överfall. Fatta-kampanjens upprop mot sexuellt våld innehåller uppmaningen "vägra vardagsrädsla" med motiveringen att begränsningen skapar egna problem, stress, oro och lägger fokus på fel plats. Jag tycker detta passar även i diskussionen om sociala medier. Vad vi väljer att berätta om ska inte styras av ett fåtal individer med onda avsikter. Det är deras beteenden som ska beivras så att vi andra i stället kan hjälpas åt att hålla den här fantastiska arenan öppen.

Nämen alltså, nu blev hon så söt i den här tröjan att jag inte vill sätta på byxan.   

Jag får sy en vanlig muddbyxa till denna istället.

Idag var den s k "mamma-dagen" enligt BVC-planeringen. Dvs ett samtal om mammans mående efter förlossning och åtta veckors bebisvård, inklusive depressions-screening. Det här är första gången jag får sitta på patientstolen och fylla i en depressionsskala. Pappans mående följs upp först efter 10 månader (vilket kanske kan diskuteras?).

Jag hade också fått besök för efterkontroll på mödravårdcentralen samma dag och fick där upprepa min upplevelse av graviditet och förlossning. Barnmorskan hade dessutom skrivit ut hela min förlossningsjournal som jag fick med mig hem. Hon påpekade att det förlopp jag upplevt inte var det enda möjliga utfallet. Oxytocindroppet hade kunnat minskas inför epiduralen för att lugna ner värkarbetet när det var så plågsamt för mig. "Så brukar det gå till", sa hon, eftersom epiduralen brukar göra att livmoderappen snabbt öppnar sig helt om oxytocin givit innan. "Jaha", sa jag, "det sa inte förlossningssköterskan något om". "Hon kanske inte var så erfaren?" undrade MVC-sköterskan. "Ja, inte vet jag", sa jag och mindes den något burdusa sköterskan i övre medelåldern som inte verkade särskilt oerfaren. "Nåväl, ska du ha fler barn så skriver vi det så får de ta hand om det", konkluderade MVC-sköterskan och sammanfattade min upplevlse som "Missnöjd med slutet av förlossningen, gick för fort. I övrigt nöjd.".

(Hon gick även igenom diverse och frågade bl a "Skulle du kunna tänka dig att återuppta ditt sexliv?" vilket jag förvirrad och något road uppfattade som en begäran innan jag förstod att hon undrade om det fanns någon oro inblandad i samband med förlossningens påverkan på kroppen.)

Det är en besynnerlig känsla att läsa om något kraftfullt och unikt som en förlossning beskriven i korta meningar och medicinsk kod. Det är också en besynnerlig känsla att se en person som bleknat ur minnet uppge att "Sofia är ledsen" (under journalrubriken "aktuellt"). Dokumenten rapporterar kort och koncist det som uppfattats som viktigt under min vistelse på BB. Min upplevelse filtrerad genom ett raster av rutin och tradition. Tre läkare jag aldrig sett har tagit beslut om min vård. Den sköterska vi tyckte bäst om och hade störst fötroende för visar sig vara undersköterska. Läkarna namnges med Dr. Efternamn, uskan med Förnamn. Journalen avslutas med att försäkringsbolaget fått samma utskrifter enligt begäran. En tjänsteman på försäkringsbolaget som nu inte bara vet att en ortoped undersköt flickans fot, utan också att hennes mamma var ledsen och begärde hemorrojdsuppar samt fick sår på höger bröstvårta. Ja, det är besynnerligt. 

Efter ett antal brustna trådar, en avbruten nål, en trasig trådspänningsratt, felsömnader, lagningar och kompromisser samt lite sent kvällssudd för att göra klart det sista i fred blev det totalt en tre plagg. Nu rör jag inte några inställningar förrän det är helt tvunget...

Den lille gröna filuren är ett tryck från Glada grodan.

Tyget med japanska blommor kommer från Strömming design. Mönstret är taget från Ottobre 2013/3 och jag har tagit bort huvan som var på originalet.

Jag gillar verkligen sådana tyger som är icke-symmetriska, de är dessutom svåra att hitta. Under graviditeten sydde jag en tröja i ett annat sådant tyg:

Egentligen i morgon men vi fuskar lite. Massor med prat idag:

Så här gör hon allt oftare. Fastnar med blicken på något i fjärran och tilltalar det med det här öou-ande ljudet. Här syns tydligt hur jag bryter den uppmärksamheten när kameran kommer för nära. Vad hon ser är oklart. Det är oftats himlen eller taket som finns i synfältet. Eller möjligen ett annat barn eller en glittrig gardin.