Hela tredje dagen gick till att städa lägenheten inför försäljningsfotografering. Vi trodde vi skulle få turas om men eftersom flickan hade det bra och också var trött och sov mycket så hann vi en hel båda två. Den andra natten sov hon från 20 till 04:30 och sedan från 5 till 9 på morgonen. Så mycket har hon aldrig sovit en natt innan. Första timmen drömde hon oroliga drömmar där hon tycktes gråta i drömmen, men utan att gråta riktigt. Kanske bearbetade hon det traumatiska dygnet och sorterade det ordlösa minne små små barn måste ha.

I morse tog vi av skorna för att se hur det gått för fötterna och hon fick ligga utan en stund och sparka. Den lyckan! Några tryckmärken och eventuellt ett begynnande skavsår på PEVA-hälen. Enligt rekommendation satte vi därför på ett par tjockare strumpor i skorna. Får se om det hjälper.

Det var inte långa stunder vi fick sova i natt. Flickan sov kanske 15-45 minuter i sträck och vaknade och grät. Ett tag fick hon suga på finger, ett tag låg hon nära mig, någon timme eller två satt pappan med henne i knät. Sista timmen låg jag och höll henne i handen. Flera gånger ryckte hon till i hela kroppen men lugnade sig igen. Tre gånger var vi upp och bytte blöja och ammade. Då tog vi av skenan för att inte hela upplevelsen skulle bli för jobbig. På morgonen försökte jag amma med skenan på men flickan vred sig och skrek och bet mig.

Vi tog av skorna helt före frukost för att se hur foten såg ut. Inga skav, men dock kraftiga tryckmärken. Själva skorna reagerade hon inte på men så snart skenan knäpptes fast vred hon ansiktet till en grimas. Jag tog bilder på foten och lade ut i anhöriggruppen för att få andras åsikt. Många hade tidigare skrivit om skenor där skorna satt för tätt så jag tänkte att det kanske var felet. Efter någon timme ringde vi ortopedtekniska och fick råd att komma in för en koll.

Klumpfot förr i tiden, från väntrummet på Otropedtekniskt centrum

Flickan grät till och från ända in i väntrummet men i samma ögonblick vi lade henne på britsen blev hon lugn och började sparka med båda benen med skenan på. Teknikern bad en mer erfaren kollega komma och titta och åtgärden blev att de klippte av det översta banden på skorna som tydligen ändå inte fyller någon funktion. Därmed lättade trycket på vristen. Sedan dess har flickan betett sig nästan som vanligt. Inga mer skrik utöver de vanliga protesterna när hon vill äta eller blivit uttråkad. En viss förvåning ibland när hon vaknar, som om hon glömt sin belägenhet i sömnen för en stund, men det är allt.

Före och efter korrigering

Ja, med en skillnad då. Hon bad att få gå och lägga sig före klockan åtta, vilket är ovanligt. Hon sover alltid på dagen, ibland i soffan, ibland i vagnen, ibland till musik eller tv-ljud, men när hon vill lägga sig för natten är det som att hon vill ha lugn och ro, inga ljus eller höga ljud och då är hon otröstlig till dess hon får komma till sovrummet där det är dunkelt och tyst. Nu har hon somnat i sin säng, med mjölk i mungipan.

Idag klev vi in i nästa fas i Ponseti-behandlingen då flickan fick prova ut sin Dennis Brown-skena. Vi tog av gipset ca tre timmar innan för att hinna lufta, bada och smörja det gipsade benet. Det här var första gången på en månad som flickan fick bada. Nu kommer vi att kunna göra det så ofta vi vill.

Som vanligt sparkade hon för fullt med benet när det blev fritt. I den här utvecklingsfasen lär sig bebisar att sparka växelvis med benen, "cykla" med benen, vilket hon nu inte kommer att kunna göra de närmaste tre månaderna. På bilden syns att det gipsade benet är ganska smalt. Delvis kommer det att anpassa sig men troligen kommer det alltid att vara lite smalare än det högra benet.

Vi åkte sedemera till Ortopedtekniskt centrum där skor och skena väntade att prövas ut. Den vänstra skon fick bytas ner till en storlek mindre än den högra, vilket läkarna också har informerat om. Även så kan det komma att vara för alltid.

Skorna sitter åt ganska ordentligt. Det är viktigt att foten inte rör sig i skon och det finns ett litet fönster i hälen där man kan titta in för att se att hälen sitter där den ska. Skorna fästes med ett spännband med metallspänne och två spännen med kardborre. Då och då kommer vi att behöva ta av skorna för att se att de inte skaver eller klämmer, men annars ska de sitta på hela tiden. Skenan knäpps fast i skorna och ska sitta på dygnet runt i tre månader förutom vid bad eller fotkontroll.

Utprövningen gick bra till dess skenan knäpptes fast. Flickan kände direkt att något inte var som det skulle och protesten kom omedelbart. Skenan väger knappt 200 gram och skorna lite grann på det så det är både tungt i förhållande till hennes vikt och tveklöst hämmande för benens rörelse. Det kommer att kräves en del träning innan hon kan lyfta båda benen upp från underlaget. Det kommer också att ta ett tag (åtminstone några dagar) innan hon vant sig vid känslan av tyngden. Nu när hon vaknar försöker hon dra upp ena benet, som hon kunnat med gipset, och upptäcker att det inte går. Den första vakna timmen fick hon panik varje gång och skrek det bekanta höga skrik som slutar med ett utmattat darrande, förtvivlat ljud medan tårarna rinner. Det var samma skrik som vi fick höra efter första omgipsningen. Det här är ett tufft skrik att lyssna på och det är svårt att inte gråta själv. Allteftersom kvällen går blir det dock lättare att trösta och lugna henne.

Den vänstra foten är vinklad 60 grader och den högra 40 grader. När vi byter blöja nu i början knäpper vi av skenan. Hon får då en chans att känna att det går att röra benen med skorna på. Annars tror jag att är det viktigt att hon är lugn innan vi tar bort den för att hon ska kunna vänja sig utan avbrott och inte associera trösten till själva borttagningen.

Just nu får vi sitta med henne i pass och trösta henne varje gång hon försöker röra sig och märker att det inte går som hon önskar. Gråten växlar mellan förtvivlan, protest och förundran men den värsta paniken verkar ha lagt sig.

Mamman och pappan på middag med pappans kollegor. Bara brorsan som saknas.

Så har pappan blivit doktor. Vi andra har tillbringat dagarna med att åka till och från arbetsplatser, prova lånade sjalar, köpa egna sjalar på den lokala blocket-marknaden, navigera till butikernas mest undansorterade klädhyllor genom labyrinter av gnisslande hissar för att hitta en neutral, kortärmad babytröja, och utföra vanliga hemmafruliga vardagssysslor med moderna tekniska inslag som bland annat fick konsekvensen att tvätten blev inlåst i tvättstugan. Den tämligen sjaskiga och småskaliga tvättstugan vaktas nämligen numera av ett rigoröst låssystem som kräver att man bokat tid för att över huvid taget kunna öppna dörrlåset. En annan hade inte tajmat klockan i lägenheten med klockan på låset och kom två minuter för sent till dörren. Tvättstugan trimuferade och mamman fick snällt vänta sex timmar till nästa obokade tvättpass för att hämta tvätten. Ilska över tingens ordning meningslös.

Passus om sjalar: Fördelen med just trikåsjalen är att den stretchar och därför går att knyta på sig innan bebisen kommer på plats, den formar sig själv efter bebisens kropp och behöver inte knytas om när bebisen tas ur. Nackdelen är att den ger efter med tyngre barn. Den ska fungera bra redan med nyfödda barn eftersom den ger stöd åt huvudet men jag tycker huvud-grejen fortfarande är svår att få till. Det ska alltid finnas minst två fingerbreddar mellan barnets haka och bröst och jag tycker att flickan böjer huvudet framåt i denna sjal vilket får hakan att sjunka ner. Hur jag ska få henne att lägga ansiktet åt sidan och luta huvudet bakåt på ett bekvämt sätt förstår jag inte.

Lånad röd Looma trikåsjal, används med framgång vid matlagning

Blocketköpt grå Tricot-Slen trikåsjal underlättar tvätt (    )och lunchintag

En annan aktivitet vi flitigt ägnat oss åt här i hyreslägenheten är att stöka ner. Här ligger sjalar, kläder, presenter, chokladkakor, hudkrämstuber och annat huller om buller. Provisoriska skötbäddar och lekfiltar på golvet. Amningstillbehör och använda tvättlappar på diverse avställningsytor. Sådant är småbarnslivet gott folk. Stökigt. Allt annat är tecken på ett redigerat och homestylat, alternativt neurotiskt, hemliv. 

Flickan har även deltagit på sin första fest. Mötet med de ovana miljöerna kräver en del flexibilitet och väcker en del fascination och förundran. Offentliga toaletter ekar med sin sterila inredning. Det hårda golvet, den stora spegeln och det kalla ljuset blir en ganska rolig privat lekpaus där man kan bland annat öva rösten och få höra den återgiven i kubik. Blöjbyten kräver normalt inte en toalett, det går utmärkt att byta blöja lite vart som helst, men eftersom den här bebisen är van att få gå på pottan så besöker vi just toaletter oftare än andra bebisar. Mycket människor kan också vara spännande och samtidigt mycket uttröttande. Närmare 40 personer som applåderar låter som att plötsligt sköljas över av ett hällregn utan att bli blöt. Diskreta amningsljud blir i en föreläsningslokal hörbara i andra änden av rummet. En främling som pratar med mamma i korridoren orsakar ett helt förändrat tonläge som tycks påminna om lek (varför pratar du annars så högt och skrattar?). Att sedan somna i en offentlig miljö kan vara lätt eller jättesvårt. I slutänden är den här tjejen mer svårsövd än sin storebror.

Finklädd och redo för fest

Passus om blöjor: Vi tog med engångsblöjor hit för att det skulle förenkla (en korrekt behovsbedömning, särskilt då tvättstugan nu kvalificerat sig som fiende). Engångsblöjor är dock inte så enkelt som vi kanske trodde innan vi började med tyg. Dels tar de plats i packningen och bygger snabbt upp ett sopberg, sedan har de andra filuriga saker för sig. Vi köpte Natys ekologiska engångsblöjor som inte innehåller någon plast. De beter sig ibland så här:

Mm, de lossar snibben som håller fast blöjan. Det gör att kiss rinner ut på kläderna vid oväntade tillfällen. Nu hade jag med mig en en rulle sårtejp som jag fått på hälsocentralen då jag haft stygn borttagna nyligen och den använde jag för att tejpa "sömmen" utifall att snibben skulle få för sig att lossa. En fråga i tygblöjegruppen visade att detta inte är ovanligt men svårt att reklamera. En blöja som inte håller ihop förlorar sin funktion så vi tänker försöka ändå.

Zzzz...rrrrrrggghhhhmmmm ah så skööönt

Litet busfrö i pappas bralla från 1980 (eller tidigare). Pappa har hunnit bli så stor att han ska disputera nästa vecka. Då blir det långresa för första gången. 

Pappa har inte alls spillt minestroni på den gröna randen vid dagens lunch.

I helgen som var vågade vi oss iväg på vår första sjalträff. Två mammor med sina bebisar och vi, på café. Jag åt en "kulturpuff" (nån slags bulle med grädde och sylt) och provade en långsjal. Det kräver en del övning och knix men det var ändå inte så komplicerat som jag trodde det skulle vara. Bekvämt var det också när den väl satt på. Inte så svårt att amma i heller. Flickan somnade som vanligt typ omedelbart där inne efter att hon ätit där. Den röda sjalen är 4,5 meter lång vilket är storlek 6 har jag fått lära mig. Det är något grövre och anses därför svårare att hantera/svårare att dra åt ordentligt. Otroligt fin var den! En sådan kostar nog en del, så det blir att börja prova med en enklare variant.

Pappa fotar. Mamma gapar.

 
   Den röda sjalen