Dagens projekt kommer från Ottobre 2013/3 och är en lekdräkt med fickor och korta ben som jag sytt i 70-talsinspirerad velour. Eftersom det går mot vinter och därmed är lite för kallt för korta modeller har jag förlängt benen. Grenen är helt öppningsbar vilket kommer att underlätta med fotskenan. Jag har fållat grensömmen i stället för att bandkanta den eftersom det brukar fungera bättre att fästa knapparna då det inte är så tjockt i fästet. Dräkten är i storlek 62 vilket är en storlek jag beräknar kunna använda om ca en månad. När jag provade den på flickan var den dock redan tajt i grenen vilket har med tygblöjorna att göra. De behöver mer plats. För att lösa detta fick jag göra en grenförlängning. Jag repade upp fållen på bakstycket och klippte utt ovalt stycke tyg som jag sydde fast räta mot räta. Sedan fållade jag om hela kanten och justerade bensluten så att de passade eftersom de drog sig lite då formen blev lite annorlunda.

I efterhand undrar jag om den ovala biten blev lite för kort, vi får se hur den sitter nästa gång det blir läge att prova. Eventuellt bör formen vara mer som ett öga. Så här blev dräkten i all fall:

Den befarade och efterlängtade operationdagen kom plötsligt när doktorn ringde på morgonen med en öppning på schemat samma förmiddag. Befarad dag eftersom det är en läskig företeelse, efterlängtad därför att den markerar ett nytt steg i processen. Vi fick gå direkt till anestesimottagningen där vi tog bort gips nummer 7 och doktor Erik ritade ut var han skulle skära.

Inne på avdelningen la en sköterska på bedövningssalva över markeringarna som fick verka i 45 minuter. Flickan fick sjukhusskjorta i minsta tillgängliga storlek: 100 centilong (hon är 52 cm lång). De kalla spritade sköteskehänderna på den ömma huden var inte populärt. Kvart över 11 fick vi gå in på operationaavdelningen där dr Erik la lokalbedövning med spruta. Huruvida salvan hjälpt är oklart, flickan grät högt även med de första sockerdropparna på tungan. Mamman hade dock hunnit bli rutinerad och även om operationsteamet var uppenbarligen ovana vid ingreppet ("vad heter det vi ska göra?") så var mitt förtroende för dem fullständigt. Vad är alternativet? Jag fick sitta med flickan i famnen till dess bedövningen verkat. Teammedlemmarna gick runt i salen och förberedde sig. "Glukoslösning is the shit", sa den unge undersköterskan. "Vad då, var det inte bra?" frågade den äldre narkosläkaren som tydligen inte hängde med på ungdomslingot.

Jag fick gå tillbaka och vänta på uppvaket. Jag läste ett nummer av Amelia med stor ansträngning. En artikel om Kim Kardashian, sociala mediers mest följda kändis. Jag läste Bengt Ohlssons frågespalt. Bengt läxade upp en tjej som försökte bli av med sitt dåliga samvete och en annan som verkade sakna insikt om sina svårigheter att knyta an till en potentiell partner. 10 minuter gick, kanske 5 till, sedan kom dr Erik med barnet i famnen, nu iklädd en mindre tröja från barnavdelningen. (Flickan alltså, inte dr Erik, det hade sett tokigt ut.) Hon var helt tyst med stora ögon. Inga tårar, inga röda ögonkanter. Hon tittade förvånad på mig när jag tog över henne, gjorde några undrande ljud, som om hon frågade mig vad som hänt, eller vem det var som bar på henne nyss. Sedan somande hon.

"Det blödde mer än det brukar göra, därför bytte vi skjorta", sa dr Erik.

Det är en bild jag helst inte vill ha i huvudet, men ok.

En halvtimme skulle vi stanna för att se att det inte blödde genom gipset. Sköterskorna på uppvaket var dock ovana att se de blå tårna som ofta uppstår efter gipsningen och sedan går över efter en stund så de ville absolut att jag skulle gå till ortopeden och få dem inspekterade. Väl framme vid ortopeden var tårna rosa igen. En ny kallelse, ett besök på apoteket för att köpa Alvedon, en stunds amning i amningsrummet på BB hemvård och en kokostopp senare bar det hemåt.

Flickan gör några extra korta småskrik vid blöjbyte, som att hon lägger märke till något och sedan glömmer det igen. När hon sover rycker hon till oftare än vanligt och slår ut med armarna, som om hon faller i sömnen, om och om igen. I övrigt ser hon ut som att ingenting har hänt. Likadant gips, likadan tjej. Ingenting som varslar om dagens äventyr. 

Så här går en achillestenotomi till:

Byxor som passar har alltid varit svårt för mig att hitta. De är oftast för korta eller för breda eller för raka i modellen så att det blir en stor ficka i ryggen. Därför har jag länge velat lära mig sy egna byxor efter egna mått. Våren 2015 gick jag en sykurs på ABF och passade på att ta dig ett par byxor som passade obanligt bra och som jag slitit ut, sprätta isär dem, rita av mönstret och sy nya med lärarledd hjälp. Fickfoder, blixtlås och knapp gick att återanvända. Jag kunde inte prova eftersom jag var höggravid så det var något av en chansning. Dessutom hann vi inte riktigt klart så läraren nålade rappt ihop all delar till blixtlåset som jag nu efter fyra månader försökt tyda hur de ska sys. Har försökt hitta en bra tutorial på gylf utan att lyckas. Jag fick ihop dem i alla fall och efter några justeringar i midja och längd sitter de riktigt bra. Nu får vi se om de håller ihop också. Och om jag någonsin lyckas göra om bedriften utan hjälp.

Under omständigheterna kan jag oftast räkna med att jobba med syprojekt i ca 30-45 min innan jag får avbryta för att bebisen ropar. Det kräver god planering, självdiciplin och en hel del tolerans för röra. Städning och plockning är inte en prioritet, då blir det inte något producerat.

Pappa fick syn på en skyltdockebebis när vi var på Lindex som hade på sig ett par gubba-byxor och en stickad tröja. Sådana skulle hon ha, tyckte han. Av en händelse råkade det finnas ett liknande mönster i samma Ottobre som dopklänningen (nr 1, 2014). Så det blev ett par gubba-byxor till lilltjejen:

Tyget är ett rätt grovt linnetyg som troligen inte ska användas till kläder men den här typen av kläder är nog ändå mer för att tittas på vid speciella tillfällen än att ha på sig till vardags, resonerade jag. För att göra dem skönare har jag i alla fall sytt ner alla sömsmåner mot tyget så det finns inga hårda kanter i dem.

Jag upphör aldrig att fascineras av detta maskulina bröl som kommer från den lilla blida ängeln som sover i barnvagnen. Prinsessor bajsar ju inte, eller hur var det?

Och med en allvarligare ton; vad är det som får flickor att skamset sluta och pojkar att ogenerat fortsätta att låta så här i vuxen ålder? Flickornas vuxna bröl hänvisas till idrottsarenan och barnsängen medan en man kan bröla på fikarasten eller teammötet så att de övriga inte hör varandra prata. Flickorna lägger benen i kors medan karlarna bresar över dubbla säten på tunnelbanan. Flickorna söker efter ett bekvämt ord att använda om sitt eget könsorgan medan grabbarna höhö-ar och ritar kukar och pillar sig i brallan i tid och otid. Det här har jag funderat en hel del på, vad det innebär att fostra en flicka och vad hon kommer att möta i världen till skillnad från min son. Redan har jag sett långa diskussioner på FB om vad små flickor ska ha på sig på stranden. Är det ok med bikini för en liten tjej, frågar mammorna sig. Några är emot för att flickor inte ska sexualiseras då de inte har bröst. Andra är för, av samma skäl, de vill inte göra en grej av det. Några förordar baddräkt, andra bara badbyxor. Inte en endaste gång har jag över huvud taget haft en tanke kring vad min son ska ha på sig på stranden. Han ville ha hajbyxor och fick hajbyxor. Inget att dölja, inget att låta bli att dölja. Inget att fundera över. Just detta beskriver den kvinnliga angelägenheten väl. Just detta att ständigt och hela tiden vara tvungen att fundera över alla val och vilka konsekvenser de ska få. Att behöva ha allt det där i huvudet. Varje dag. Vad signalerar mina kläder, vad signalerar mitt hår, hur söt är jag, ler jag tillräckligt ofta, säger jag rätt saket, pratar jag för mycket eller för lite, ska jag ha vadderad BH eller inte i det här sammanhanget etc etc. Så många fågor jag önskar att min tjej inte skulle behöva bära på för att hantera sin feminitet i en värld där den inte har en självklar plats och knappt ett namn att uttala. I en värld där själva kampen om hennes rättigheter används som ett skällsord. Är det ok att ha bikini? Är det ok att kalla sig feminist? Varför är detta över huvud taget en fråga att ta ställning till?

Jag trodde inte att vi hade någon dopklänning i släkten så för att skapa en släktklenod av en annan släktklenod bestämde jag mig för att sy en klänning av några av de sängkläder till vaggan som min mormor dekorerat med brodyr och spetsar. Spetsarna syns aldrig i sängen eftersom lakanet viks runt kanten eller ligger under täcket, vilket ju är synd och skam. Varför inte visa upp dem i kyrkan (eller motsvarande) i stället? Sedan visade det sig att det visst fanns en klänning ändå. Men nu finns det två. Idén till detta projekt fick jag av ett avsnitt av Gokväll där Marie Teike visar hur man syr klänningar av linnehanddukar. Resultatet blev så här:

Lakanen har några skönhetsfläckar; en fläck på baksidan som inte går att tvätta bort och en reva på framsidan som jag fick laga genom att sicksacka över hålet. Det må så vara. Nedan följer en beskrivning av hur jag gjorde klänningen om någon skulle råka googla på detta (klicka på bilderna för att förstora dem).

***

Mönstret kommer från Ottobre nr 1/2014. Där finns två dopklänningar, en med liv och puffärm och en med lång ärm i ett stycke. Jag ville ha en med liv och lång ärm så jag ritade ärmdelarna från den och la till den förra. Jag tänkte använda mig av de färdiga spetsfållarna så jag la mönsterdelarna där de passade fållen. Kjoldelarna passade på lakanen och till övriga delar fick jag använda två örngott. Eftersom örngotten redan har dubbelt tyg hade jag redan foderdelen klar. Lakanen fick jag vika två gånger (dubbelt på trådraken och sedan dubbelt igen på andra ledden så att alla färdiga fållar låg åt rätt håll). Mitt fram på kjolen ville jag ha det broderade W som står för vårt familjenamn.

Skärplatta är verkligen bäst. Helt raka kanter.

Det blir lite speciellt att sy med färdiga fållar eftersom det är det man egentligen gör allra sist - fållar. T ex är mönstret böjt i kjolen, som synes, vilket jag bara delvis kan ta hänsyn till.

Nästa steg är att vändsy livet så att fodret får dolda sömmar. Här använde jag mig av den här beskrivningen. Jag nålar ihop axlarna räta mot räta - foder och främre tyg för sig - och syr ihop med raksöm. Sedan klipper jag ner sömsmånerna något och syr efter med en liten sick-sack. 

I vanliga fall ska även sidorna vändsys genom att övre och nedre delen på bilden sys ihop i samtidigt som axlarna. Det fungerar dock inte här pga spetsfållen. Jag kunde ha gjort en vanlig sidosöm i stället men valde att krångla och försöka få dem så vändsydda som möjligt genom att sy från hörnet mot sömmen så nära jag kunde komma och vika undan spetsen på varje sida för att inte råka sy fast den. Sedan syr jag ihop den sista biten för hand. Då blir det så här:

Sedan nålar jag ihop hela halslinjen noggrant räta mot räta och syr den. Viktigt att passa alla sömmar mot varandra vid nålningen och nåla tätt så tyget inte drar sig. Alla färdiga sömsmånter fästs alltid bakåt mot bakstycket. Jag klipper ner sömsmånen igen för att få mindre tyg på insidan och sick-sackar. Sedan går hela livet att trä igenom sig självt så att rätsidan kommer utåt. Alla hörn pillas ut ordentligt och hela livet pressas. Slutligen valde jag att vika in kanterna i bak även om de redan hade en fåll och fålla dem på nytt på med dekorationssöm från rätsidan. Som sagt är livet alltså redan fållat nedtill vilket kommer att innebära en särskild utmaning senare.

Först dock till ärmarna. De kan inte heller vändsys pga fållen/spetsen utan sys ihop som vanligt, räta mot räta. Sömnsmånen trimmas, sick-sackas och pressas mot bakstycket. En rynktråd (lös spänning, långa raka stygn) sys i över ärmkullen så att den kan dras ihop något. Man får aldrig dra i axeltyget på livet, fick jag lära mig på sykursen i våras, då blir passformen över axeln inte bra. Ärmana sys fast i livet genom att vända dem ut och in och nåla fast dem räta mot räta i livet som dras in genom ärmen så delarna ligger i varandra. I mönstret finns markeringar på ärm och framstycke/bakstycke som passas med varandra utöver sidosömmen som också ska ligga exakt mot den söm som håller ihop ärmstycket naturligtvis.

Nu är det dags för kjoldelarna. Ibland vaknar bebisen och då är det bara att hålla upp. Kjoldelarna är dock det lättaste att sy ihop så det gjorde jag faktiskt med henne i sjalen. Fodrets fram- och bakstycke nålas ihop räta mot räta och sys ihop. Jag valde bindsöm för att slippa sy två gånger. Overlock hade ju funkat utmärkt också. Yttertyget sys ihop på samma sätt, fram och bak räta mot räta med bindsöm.

Sjalen är nättare än selen och det går att se bättre över hennes huvud.

Nu kommer ett av de lurigaste momenten. Sprund. Beskrivningen i Ottobre är helt hopplös, jag fattade nada. Därför letade jag fram den här beskrivningen i stället. I den här klänningen klipper man upp ett sprund i bak, strax till höger om mitten, enligt mönstermarkeringarna, när foder och yttertyg har nålats i varandra med avigarna mot varandra. Varför till höger och inte i mitten? Jo för att det ska liva med livet, så att säga. Alltså stängningen på livet överlappar något så att linjen förskjuts till höger. Det är i alla fall den enda förklaringen jag kan komma på. Kanterna nålas och sys ihop nära kanten. En remsa av tyget används sedan för att kanta sprundet. I Ottobre står 2 x 38 cm. Det är alldeles för smalt för att det ska vara mänskligt! Jag skar ut en bit lika bred som linjalen som var drygt 2,5 cm och det blev himla pillrigt att hålla på med. Remsan nålas i detta fall fast på avigan med rätsidan mot tyget och viks sedan fyra gånger runt öppningen och nålas fast på rätsidan där kanten på bandet allstå ligger gömd under bandet. Det innebär att nålarna ska igenom sex lager tyg på 5mm bredd. Inte lätt! Remsan nålas över hela sprundet genom att tyget viks ut som om kanten var rak och sys på detta sätt med en söm hela vägen över. Helst rakt och 1 mm från kanten säkert men min blev typ i mitten. Sprundkanten viks sedan upp så snyggt det går och en söm sys tvärs över strax ovanför sprundbotten för att hålla den på plats.

Ottobre föreslår att sy i rynktrådar i kjoldelarna innan sprundet sys, vilket var rätt bökigt plus att de klipps av när sprundet klipps upp. Därför borde det vara bättre att sy i rynktråden nu runt hela midjan och dra ihop tyget så att det passar livet. I vanliga fall sys sedan kjolarna fast räta mot räta men... det går inte eftersom livet ju redan är fållat. Klurlilur. Här nålar jag då i stället fast kjolarna räta mot aviga på insidan av livets band (det gula) utan att nåla i spetsen. Jag nålar först sidorna, sedan mitt fram, vid sidorna av sprundet och sedan tätt. Obs, håll tungan rätt i mun här: Kjoldelens vänstra sprundkant passas med livets knäppningsmån (allstå inne i fållen längst ut mot vikkanten) och sprundets högra kant dekorationsömmen på högra sidan av knäppningen.

Sedan viker jag upp spetsen och syr fast kjolarna från rätsidan så nära spetsen som möjligt i den fållkant som redan finns där. Kanten är bitvis bara 2 mm bred och på vissa stället tjock (en nål gick av), men det gick! Jag sicksackar också ihop sömsmånen efteråt så den inte ska fransa sig, vilket är ganska tjockt och bökigt och inte blir särskilt snyggt, men det får vara. Ja, sedan är klänningen klar med undantag för tryckknappar som sys fast i knäppningsmånen i ryggen.

Mormor är på besök och har tagit med sig en hög med plagg. Några som gammelfarmor (på mammas sida) har virkat, från början till morbor, och några som mormor själv har tillverkat och som hon satte på mig när jag var liten. Nu är de precis rätt storlek på flickan. Dessutom råkar de matcha gips nummer 7.

Mormors med grenknäppning

Gammelfarmors utan grenknäppning

Detta med grenknäppning tycks vara ett relativt modernt påfund. De vintage-kläder från förr som jag sett har aldrig haft det, även om blöjor borde ha läckt mer förr i tiden (eller är detta är fördom?).

Här kommer det! Sex veckor gammal och blir väckt av att mamma plockar bort gipset. Går på toa, får ny blöja och voila:

Det är något helt fantastiskt med detta. Jag fick tårar i ögonen när hon log mot mig så här. Någon sa vid något tillfälle; "vill du få någon att tycka om dig, le mot dem och ställ en öppen fråga". Leendet är en av de mest grundläggande mänskliga sociala signalerna (sa psykologen). Det finns barn som inte ler mot sina föräldrar och som inte söker social kontakt. Jag kan endast föreställa mig hur smärtsamt det måste vara.