Den var den som fick mig att minnas bloggen. Därför att den förflyttade något.

Flickan går i förskoleklass. Vi pratade om en klasskompis som har en sjukdom. Sjukdomen gör att han måste äta medicin i skolan, varje dag. Lärarna har förklarat varför. Ja, att det är för att han har en sjukdom.

Flickan berättade först att han hade en sjukdom.

Sedan frågade hon mig vad det är för sjukdom.

Sedan frågade hon mig varför han har en sjukdom. 

Det är en genetisk sjukdom pojken har, så jag sa:

"Ja, mamman och pappan hade en bit av sjukdomen i sig. Och så kom den ut med bebisen."

Då säger flickan:

"Som att jag hade problem med foten?"

Ja, det var ju sant.

"Har jag en sjukdom, mamma?"

Bara sådär. Mitt på gatan, på cykeln, på väg till förskolan. Där får jag fråga mig själv igen, för inte första gången, är det en sjukdom hon har eller vad ska man kalla det? Jag vill säga att det är en funktionsnedsättning, men det ordet är för svårt. Jag vill säga att det är som en sjukdom, fast det heter inte det, men det är för komplicerat.

"Vad har jag för sjukdom, mamma?"

Jag kommer inte undan.

"Du behövde hjälp med foten. Och sedan.. ja.. det tog längre tid för dig att lära dig prata."

"Kunde jag prata när jag var tre år?"

"Hm, nej, inte riktigt, men nu kan du det."

"Varför kunde jag inte prata när jag var tre år?"

"En del barn lär sig fort, för andra tar det längre tid. För dig tar det lite längre tid. Du behöver träna mer. Du är verkligen bra på att träna, och då lär du dig".

"Ja."

Sådär. Sedan hade hon tappat intresset.

Jag minns inte vad som hände som gjorde att jag slutade berätta. Det kan ha varit jobbet. Ett sent inlägg varslar om föräldraledighetsbyte. Det kanske blev för mycket att hålla reda på.

Fem år gick.

Ett till barn till föddes.

Fyra utredningar genomfördes.

Tre diagnoser ställdes.

Ett blodprov togs med ett oväntat resultat.

20q13.33

En pandemi drog förbi.

En storebror slutade skolan.

Två katter flyttade in.

Sociala medier exploderade.

Jag har följt diskussionen om föräldrar som exploaterar sina barn i sociala medier. Funkismammor som berättar allt, något eller inte så mycket. Bilder på barn som gråter framför kameran eller barn som leker eller barn med ansiktet dolt av inklistrade smilies eller baksidor av barn vars ansikte vänds bort eller siluetter av barn eller bilder som symboliserar barn. Det finns många sätt och diskussionen är viktig. Barn kan inte välja vad föräldrarna berättar. Barn får inte välja sin historia, eller vilka som läser den. Barn ska inte bära sin föräldras behov av bekräftelse och stöd i en svår situation. Den striden måste tas på andra sätt. Förälderns berättelse är förälderns, inte barnets.