Utvecklingen har legat väldigt stilla de senaste veckorna. Varken språk eller motorik har förändrats. Flickan ligger ännu still på filten och är inte alls intresserad av att rulla, lyfta sig eller försöka flytta sig. Mamma ska helst inte heller flytta sig. Det här är en skillnad. Enligt böckerna (läs apparna) ska hon nu lära sig om föremåls relationer till varandra och bland annat förstå att saker och människor kan avlägsna sig. Det är en läskig insikt. Jag kan inte gå till ett annat rum utan protester.

Jag tycker mig uppleva att vår kontakt fördjupas medan pappan får ta emot en del avvisanden och missnöje. I lekande stunder är lyckan total och överväldigande. Flickan skrattar tills hon kiknar, hon låser fast mig med blicken och läser varje rörelse i mitt ansikte. Hon tittar på mig varje gång något händer för att se hur jag reagerar. Hon hittar frustrerande långsamt signaler för vad hon vill och blir mycket arg och ledsen om vi inte förstår eller svarar an på fel sätt. Det känns viktigt att vara lyhörd och inte framhärda. Byta strategi om något inte fungerar. Hjälpa henne att nå fram. Hjälpa henne reglera. Avbryta när känslan blir för stark. Hitta balansen mellan att avleda och trösta. Hitta tryggheten och erbjuda den. Ställa egna känslor och ideal åt sidan i stunden om det behövs. 

Det blev stopp i matintroduktionen under sjukdomsmånaden men nu är vi igång igen. Från att ha smakat på lite olika bär och grönsaker till att få suga på en rå morot då magen inte tålde något annat än vatten och mjölk, får nu flickan smaka av det vi andra äter.

Härom dagen ungspannkaka i greppvänlig bit. Ingen hit. Gott i munnen men tydligen läskigt att hålla i.

Idag en halv frikadell i morotssås som mosats och äts med sked, samt ungstekt potatisklyfta som flickan kunde ta i handen och själv gnaga bitar av. Potatisklyftan fungerade nästan som en klämpåse fylld med potatismos. Stor succé för denna måltid.

Vatten är också populärt. Inte i pipflaska, det tycks mest förvirra. Nej, flickan vill dricka ut glas som alla andra. Hon lyser förtjust upp när glaset närmar sig och spiller nästan inte alls när mamma håller glaset mot munnen.

Smörgåsrån har varit en perfekt övergångsträning. Stabilt att hålla, kul att leka med, lätt att få in i munnen, går att bita av och smälter fort i saliven.

Det är kul att äta och flickan är mycket bestämd och verbal vid bordet. Hon hummar högt och nöjt när något är gott och hon förvrider hela ansiktet i korta vrål då något är fel; skeden är borta, hon vill ha något annat eller hon är klar. Efteråt ska det tvättas händer vilket också är kul medan det inte alls är kul att tvätta munnen.

Ikväll provade vi också välling. Några prövande sug på nappflaskan (vi provade bröstmjölkstillskott under magsjukan men det tyckte hon inte alls om och tuggade bara på nappen) och sedan slank den ner. Det blir spännande att se om det påverkar sömnen.

Det är välkänt bland småbarnsföräldrar att februari är en månad med många sjukdagar. Vi trodde kanske vi skulle slippa detta så länge vi inte har något barn på förskola, men se den gubben gick inte, som morfar brukade säga. Storebror kom hem med lufsvägsviruset som slog rot i mig och bebisen och sedan hoppade på farmor. Bebis tarm brakade ihop på kuppen så till den grad att vi fick ringa Barnmottagningens rådgivningstelefon och skedmata med vätskeersättning. Samma dygn som den repat sig tycks vi ha plockad med oss ett magsjukevirus (vinterkräksjukan??!), med stor sannolikhet från badhuset. Så gick det med den magen. En förvånad bebis har fått hålla igen på mjölken och denna gång flaskmatas med vätskeersättningen. Fördelen är att hon tycker om den. Nu får vi väl se hur många i familjen som åker med på denna tur. En har redan fallit offer. Fördelen med flytten är att vi kan separera badrum. I morgon blir det mars, vi hoppas på att det skiftet för tur med sig.

Vi började träna så smått på att sitta vid 6 månader. Knä, soffa, inbäddad i amningskudden, i bumbostol med flyttkartonger i bakgrunden. Det gick väl sådär. Nu har barnstolen kommit fram till bordet och då går det utmärkt. Det är ju så mycket roligare att få sitta där och äta med familjen.

  I nyköket.. med flyttkartonger i bakgrunden

Farmor och farfar fick vara med på premieren av bordsplatsen efter ovärderlig flytthjälp. Vi lyckades smitta farmor med en eländig förkylning på kuppen.

Den förkylda mamman underhåller på Ica Maxis parkering medan pappan köper semlor och flyttkartonger.

Förra föräldraträffen erbjöd lite pyssel mellan samtalscirklarna. Det passade ypperligt eftersom vi inte har någon färg att använda till detta hemma för tillfället.

Storleken verkar inte skilja sig åt mycket alls. Peva-foten är lite krokig och lite platt men det det går jättebra att göra tryck med den.

Den här lilla tjejen rullar numera iväg från hänvisad plats om en inte ser upp.

Det är ingen tvekan om att det händer mer när skenan kommer av. Flickan kunde redan första eller andra dagen vända sig själv från mage till rygg utan skenan. Hon försöker med den på, men fastnar ibland på knät och kommer inte runt. Hon lutar sig gärna framåt i sittande efter leksaker men orkar inte sitta så utan tippar framåt. Vi har bytt till sittdel på vagnen så hon kan titta mer och leka med saker i knät. Bad har blivit en helt ny upplevelse då hon nu plaska i vattnet så att det stänker överallt.

Något har också hänt i kontakten med leksakerrna. Flickan fnittrar förtjust om någon av nallarna pratar med henne eller pussar hennes hände. Häromdagen träffade hon av en slump en docka för första gången. Tycke uppstod och det blev läge att plocka fram den docka hon fått i doppresent.

Igår träffade flickan en annan tjej (E) som är 10 månader äldre och som kommer att bli en ny granne. E hämtade bilar ur en korg och gav dem till flickan en efter en, väntade tålmodigt till dess hon lyckades ta emot den med händerna och plockade upp bilen om den tappades. Så umgicks de till dess alla bilar i korgen var slut. Kanske en kompis?