Nämen alltså, nu blev hon så söt i den här tröjan att jag inte vill sätta på byxan.   

Jag får sy en vanlig muddbyxa till denna istället.

Idag var den s k "mamma-dagen" enligt BVC-planeringen. Dvs ett samtal om mammans mående efter förlossning och åtta veckors bebisvård, inklusive depressions-screening. Det här är första gången jag får sitta på patientstolen och fylla i en depressionsskala. Pappans mående följs upp först efter 10 månader (vilket kanske kan diskuteras?).

Jag hade också fått besök för efterkontroll på mödravårdcentralen samma dag och fick där upprepa min upplevelse av graviditet och förlossning. Barnmorskan hade dessutom skrivit ut hela min förlossningsjournal som jag fick med mig hem. Hon påpekade att det förlopp jag upplevt inte var det enda möjliga utfallet. Oxytocindroppet hade kunnat minskas inför epiduralen för att lugna ner värkarbetet när det var så plågsamt för mig. "Så brukar det gå till", sa hon, eftersom epiduralen brukar göra att livmoderappen snabbt öppnar sig helt om oxytocin givit innan. "Jaha", sa jag, "det sa inte förlossningssköterskan något om". "Hon kanske inte var så erfaren?" undrade MVC-sköterskan. "Ja, inte vet jag", sa jag och mindes den något burdusa sköterskan i övre medelåldern som inte verkade särskilt oerfaren. "Nåväl, ska du ha fler barn så skriver vi det så får de ta hand om det", konkluderade MVC-sköterskan och sammanfattade min upplevlse som "Missnöjd med slutet av förlossningen, gick för fort. I övrigt nöjd.".

(Hon gick även igenom diverse och frågade bl a "Skulle du kunna tänka dig att återuppta ditt sexliv?" vilket jag förvirrad och något road uppfattade som en begäran innan jag förstod att hon undrade om det fanns någon oro inblandad i samband med förlossningens påverkan på kroppen.)

Det är en besynnerlig känsla att läsa om något kraftfullt och unikt som en förlossning beskriven i korta meningar och medicinsk kod. Det är också en besynnerlig känsla att se en person som bleknat ur minnet uppge att "Sofia är ledsen" (under journalrubriken "aktuellt"). Dokumenten rapporterar kort och koncist det som uppfattats som viktigt under min vistelse på BB. Min upplevelse filtrerad genom ett raster av rutin och tradition. Tre läkare jag aldrig sett har tagit beslut om min vård. Den sköterska vi tyckte bäst om och hade störst fötroende för visar sig vara undersköterska. Läkarna namnges med Dr. Efternamn, uskan med Förnamn. Journalen avslutas med att försäkringsbolaget fått samma utskrifter enligt begäran. En tjänsteman på försäkringsbolaget som nu inte bara vet att en ortoped undersköt flickans fot, utan också att hennes mamma var ledsen och begärde hemorrojdsuppar samt fick sår på höger bröstvårta. Ja, det är besynnerligt. 

Efter ett antal brustna trådar, en avbruten nål, en trasig trådspänningsratt, felsömnader, lagningar och kompromisser samt lite sent kvällssudd för att göra klart det sista i fred blev det totalt en tre plagg. Nu rör jag inte några inställningar förrän det är helt tvunget...

Den lille gröna filuren är ett tryck från Glada grodan.

Tyget med japanska blommor kommer från Strömming design. Mönstret är taget från Ottobre 2013/3 och jag har tagit bort huvan som var på originalet.

Jag gillar verkligen sådana tyger som är icke-symmetriska, de är dessutom svåra att hitta. Under graviditeten sydde jag en tröja i ett annat sådant tyg:

Egentligen i morgon men vi fuskar lite. Massor med prat idag:

Så här gör hon allt oftare. Fastnar med blicken på något i fjärran och tilltalar det med det här öou-ande ljudet. Här syns tydligt hur jag bryter den uppmärksamheten när kameran kommer för nära. Vad hon ser är oklart. Det är oftats himlen eller taket som finns i synfältet. Eller möjligen ett annat barn eller en glittrig gardin.

Dagens projekt kommer från Ottobre 2013/3 och är en lekdräkt med fickor och korta ben som jag sytt i 70-talsinspirerad velour. Eftersom det går mot vinter och därmed är lite för kallt för korta modeller har jag förlängt benen. Grenen är helt öppningsbar vilket kommer att underlätta med fotskenan. Jag har fållat grensömmen i stället för att bandkanta den eftersom det brukar fungera bättre att fästa knapparna då det inte är så tjockt i fästet. Dräkten är i storlek 62 vilket är en storlek jag beräknar kunna använda om ca en månad. När jag provade den på flickan var den dock redan tajt i grenen vilket har med tygblöjorna att göra. De behöver mer plats. För att lösa detta fick jag göra en grenförlängning. Jag repade upp fållen på bakstycket och klippte utt ovalt stycke tyg som jag sydde fast räta mot räta. Sedan fållade jag om hela kanten och justerade bensluten så att de passade eftersom de drog sig lite då formen blev lite annorlunda.

I efterhand undrar jag om den ovala biten blev lite för kort, vi får se hur den sitter nästa gång det blir läge att prova. Eventuellt bör formen vara mer som ett öga. Så här blev dräkten i all fall:

Den befarade och efterlängtade operationdagen kom plötsligt när doktorn ringde på morgonen med en öppning på schemat samma förmiddag. Befarad dag eftersom det är en läskig företeelse, efterlängtad därför att den markerar ett nytt steg i processen. Vi fick gå direkt till anestesimottagningen där vi tog bort gips nummer 7 och doktor Erik ritade ut var han skulle skära.

Inne på avdelningen la en sköterska på bedövningssalva över markeringarna som fick verka i 45 minuter. Flickan fick sjukhusskjorta i minsta tillgängliga storlek: 100 centilong (hon är 52 cm lång). De kalla spritade sköteskehänderna på den ömma huden var inte populärt. Kvart över 11 fick vi gå in på operationaavdelningen där dr Erik la lokalbedövning med spruta. Huruvida salvan hjälpt är oklart, flickan grät högt även med de första sockerdropparna på tungan. Mamman hade dock hunnit bli rutinerad och även om operationsteamet var uppenbarligen ovana vid ingreppet ("vad heter det vi ska göra?") så var mitt förtroende för dem fullständigt. Vad är alternativet? Jag fick sitta med flickan i famnen till dess bedövningen verkat. Teammedlemmarna gick runt i salen och förberedde sig. "Glukoslösning is the shit", sa den unge undersköterskan. "Vad då, var det inte bra?" frågade den äldre narkosläkaren som tydligen inte hängde med på ungdomslingot.

Jag fick gå tillbaka och vänta på uppvaket. Jag läste ett nummer av Amelia med stor ansträngning. En artikel om Kim Kardashian, sociala mediers mest följda kändis. Jag läste Bengt Ohlssons frågespalt. Bengt läxade upp en tjej som försökte bli av med sitt dåliga samvete och en annan som verkade sakna insikt om sina svårigheter att knyta an till en potentiell partner. 10 minuter gick, kanske 5 till, sedan kom dr Erik med barnet i famnen, nu iklädd en mindre tröja från barnavdelningen. (Flickan alltså, inte dr Erik, det hade sett tokigt ut.) Hon var helt tyst med stora ögon. Inga tårar, inga röda ögonkanter. Hon tittade förvånad på mig när jag tog över henne, gjorde några undrande ljud, som om hon frågade mig vad som hänt, eller vem det var som bar på henne nyss. Sedan somande hon.

"Det blödde mer än det brukar göra, därför bytte vi skjorta", sa dr Erik.

Det är en bild jag helst inte vill ha i huvudet, men ok.

En halvtimme skulle vi stanna för att se att det inte blödde genom gipset. Sköterskorna på uppvaket var dock ovana att se de blå tårna som ofta uppstår efter gipsningen och sedan går över efter en stund så de ville absolut att jag skulle gå till ortopeden och få dem inspekterade. Väl framme vid ortopeden var tårna rosa igen. En ny kallelse, ett besök på apoteket för att köpa Alvedon, en stunds amning i amningsrummet på BB hemvård och en kokostopp senare bar det hemåt.

Flickan gör några extra korta småskrik vid blöjbyte, som att hon lägger märke till något och sedan glömmer det igen. När hon sover rycker hon till oftare än vanligt och slår ut med armarna, som om hon faller i sömnen, om och om igen. I övrigt ser hon ut som att ingenting har hänt. Likadant gips, likadan tjej. Ingenting som varslar om dagens äventyr. 

Så här går en achillestenotomi till:

Byxor som passar har alltid varit svårt för mig att hitta. De är oftast för korta eller för breda eller för raka i modellen så att det blir en stor ficka i ryggen. Därför har jag länge velat lära mig sy egna byxor efter egna mått. Våren 2015 gick jag en sykurs på ABF och passade på att ta dig ett par byxor som passade obanligt bra och som jag slitit ut, sprätta isär dem, rita av mönstret och sy nya med lärarledd hjälp. Fickfoder, blixtlås och knapp gick att återanvända. Jag kunde inte prova eftersom jag var höggravid så det var något av en chansning. Dessutom hann vi inte riktigt klart så läraren nålade rappt ihop all delar till blixtlåset som jag nu efter fyra månader försökt tyda hur de ska sys. Har försökt hitta en bra tutorial på gylf utan att lyckas. Jag fick ihop dem i alla fall och efter några justeringar i midja och längd sitter de riktigt bra. Nu får vi se om de håller ihop också. Och om jag någonsin lyckas göra om bedriften utan hjälp.

Under omständigheterna kan jag oftast räkna med att jobba med syprojekt i ca 30-45 min innan jag får avbryta för att bebisen ropar. Det kräver god planering, självdiciplin och en hel del tolerans för röra. Städning och plockning är inte en prioritet, då blir det inte något producerat.