Häromdagen fick vi plocka bort det rosa gipset på plats på ortopeden. Detta eftersom det fanns ett sår under som skulle kontrolleras. Gipsteknikern klippte upp det med gipssax och tog bort det i en del som vi fick ta med hem. Det får ni göra vad ni vill med, sa han och senare kom jag på att flickan kanske vill använda det med en docka eller ett gossedjur som får födas med PEVA, som hon.

Flickan sög sitt sedvanliga intensiva lillfingersug medan Dr Erik kollade snitten från hälsesoperationen och förklarade för oss och sin student vad han tittade efter.

Allt såg fint ut, såret var läkt och foten gick att ställa som den skulle. 60 grader ut och 15 grader upp.

Den sista gipsfärgen, den vi inte använt ännu, var svart så den fick rullas på. Den underligaste färgen, faktiskt. Ett slags deppigt gips till skillnad från det andra glada gipsen. Ett emo-gips. Det är något med svart och bebisar som liksom inte passar ihop. Svart och tonåringar är en annan sak. Svart och 30-åriga ingenjörer tycks också hänga ihop (?).

Nu får hon ha detta gips i två veckor och sedan börjar nästa fas. Den som varar i minst fyra, eventuellt fem år. Dr Erik föklarade statistiken: Om skenan tas bort efter två år får 30% återfall. Om den tas bort efter fyra år får 8% återfall (eller var det 5%?). Efter fem år är det väldigt få som får återfall.

Lakritsfot (eller lackritsfot som vissa skulle säga)