Samtalet på BVC innehöll några ord om barnets begränsade förmåga att självreglera. Sköterskan berättade hur bebisen kan prata och skratta och sedan plötsligt falla i gråt då den blivit överväldigad av de starka känslorna och inte lyckats sluta reagera på dem på egen hand. Intrycken flödar in i den omogna hjärnan och kroppen styrs till stor del av kraftiga reflexer som barnet inte har kontroll över ännu.

Vår lilla tjej ber ofta om hjälp att komma till ro och somna. Föräldrars stora välsignelse i det här läget har länge varit nappen. En dubbelsidig företeelse då avvänjningen ofta kräven tålamod och kreativitet. Brorsan fick lämna sin tutte i brev på postlådan adresserat till tomten för att komma andra små barn till nytta, när mamma tyckte det var nog. Nappens vara eller icke vara är en sådan där fråga som diskuteras flitigt. Jag vill gärna se mig själv som mer pragmatisk än regelstyrd och gör gärna det som fungerar.

Lillasyster vill inte ha tutte. Inte den runda och inte den platta. Hon suger in den med iver på reflex, rynkar sedan på näsan och ut kommer den lika fort. Bläk. Suga vill hon ändå och vid bröstet blir hon frustrerad eftersom hon är mätt i magen. (Är detta månne varför vi så gärna blir godisgrisar?) Mammas och pappas lillfinger är det enda som fungerar i dessa lägen. Ibland kan hon vakna till i vagnen av något när hon sover på dagen och suga omkring sig i luften, inte färdigsoven men inte heller förmögen att somna om på egen hand. Finger. Det här blir lite lurigt då jag sitter fast tills jag kommer loss så att säga. Ett vakuum uppstår i munnen och när jag försiktigt lirkar ur fingret kan det uppstå ett litet plopp. Sover hon för ytligt kan hon då kasta ut med armarna och spärra upp ögonen som att det var hon som lossnade från själva existensen. Andra gånger räcker inte lillfingren, då behöver hon hela famnen varm och go mot kroppen. Således: bärandet.

"Joodå", kuttrade MVC-sköterskan och killade flickan på magen, "jag kommer att se till att mamma och pappa pysslar om mig heeela tiden, jaadå, det kommer jag visst det."

Jag satt nyss och läste min bästa kompis blogginlägg om dotterns språk där hon listade de ord flickan kan (hon är två år). Det är fantastiskt att läsa. Jag ömsom skrattar och gråter när associationerna från de stundtals tokiga kombinationerna av stavelser når mig.

En sökning på internet något som trivialt som hur blöjor eller bindor användes för bara 30 år sedan är däremot överraskande svår att få svar på. Det är som att de mest vardagliga och självklara aktiviteter inte skett.

Det slog mig hur mycket detaljer som dokumenteras OCH DELAS idag. Berättelser vi inte tidigare fått höra därför att de är för svåra att minnas i sin helhet för att berättas vidare muntligt och de inte ansetts tillräckligt intressanta att publicera. Berättelser som förpassats till syjuntor, församlingsfikaträffar eller privata köksbord. Upplevelser som inte fått någon plats i det offentliga. Plötsligt svämmar sociala medier över av kvinnors berättelser. Återgivningar av kvinnors kunskaper och iakttagelser flödar över internet som om en damm brustit. De läses, delas, länkas och refereras. De väcker ilska, leenden och tårar. De inspirerar och uppmanar. De finns, de går att söka, hitta och lära av. Självutnämnda experter bleknar in i bakgrunden. Först frågar vi varandra, sedan söker vi hjälp.

Samtidigt finns röster som varnar för vad informationen kan användas till och manar till normer om vad som är lämpligt att dela eller vilka foton som inte bör läggas upp. En slags rädslo-censur som påminner obehagligt mycket om de skuldbeläggande röster som säger till flickor att inte gå ut i kort kjol pga risken för överfall. Fatta-kampanjens upprop mot sexuellt våld innehåller uppmaningen "vägra vardagsrädsla" med motiveringen att begränsningen skapar egna problem, stress, oro och lägger fokus på fel plats. Jag tycker detta passar även i diskussionen om sociala medier. Vad vi väljer att berätta om ska inte styras av ett fåtal individer med onda avsikter. Det är deras beteenden som ska beivras så att vi andra i stället kan hjälpas åt att hålla den här fantastiska arenan öppen.

Nämen alltså, nu blev hon så söt i den här tröjan att jag inte vill sätta på byxan.   

Jag får sy en vanlig muddbyxa till denna istället.