Samtalet på BVC innehöll några ord om barnets begränsade förmåga att självreglera. Sköterskan berättade hur bebisen kan prata och skratta och sedan plötsligt falla i gråt då den blivit överväldigad av de starka känslorna och inte lyckats sluta reagera på dem på egen hand. Intrycken flödar in i den omogna hjärnan och kroppen styrs till stor del av kraftiga reflexer som barnet inte har kontroll över ännu.

Vår lilla tjej ber ofta om hjälp att komma till ro och somna. Föräldrars stora välsignelse i det här läget har länge varit nappen. En dubbelsidig företeelse då avvänjningen ofta kräven tålamod och kreativitet. Brorsan fick lämna sin tutte i brev på postlådan adresserat till tomten för att komma andra små barn till nytta, när mamma tyckte det var nog. Nappens vara eller icke vara är en sådan där fråga som diskuteras flitigt. Jag vill gärna se mig själv som mer pragmatisk än regelstyrd och gör gärna det som fungerar.

Lillasyster vill inte ha tutte. Inte den runda och inte den platta. Hon suger in den med iver på reflex, rynkar sedan på näsan och ut kommer den lika fort. Bläk. Suga vill hon ändå och vid bröstet blir hon frustrerad eftersom hon är mätt i magen. (Är detta månne varför vi så gärna blir godisgrisar?) Mammas och pappas lillfinger är det enda som fungerar i dessa lägen. Ibland kan hon vakna till i vagnen av något när hon sover på dagen och suga omkring sig i luften, inte färdigsoven men inte heller förmögen att somna om på egen hand. Finger. Det här blir lite lurigt då jag sitter fast tills jag kommer loss så att säga. Ett vakuum uppstår i munnen och när jag försiktigt lirkar ur fingret kan det uppstå ett litet plopp. Sover hon för ytligt kan hon då kasta ut med armarna och spärra upp ögonen som att det var hon som lossnade från själva existensen. Andra gånger räcker inte lillfingren, då behöver hon hela famnen varm och go mot kroppen. Således: bärandet.

"Joodå", kuttrade MVC-sköterskan och killade flickan på magen, "jag kommer att se till att mamma och pappa pysslar om mig heeela tiden, jaadå, det kommer jag visst det."

Jag satt nyss och läste min bästa kompis blogginlägg om dotterns språk där hon listade de ord flickan kan (hon är två år). Det är fantastiskt att läsa. Jag ömsom skrattar och gråter när associationerna från de stundtals tokiga kombinationerna av stavelser når mig.

En sökning på internet något som trivialt som hur blöjor eller bindor användes för bara 30 år sedan är däremot överraskande svår att få svar på. Det är som att de mest vardagliga och självklara aktiviteter inte skett.

Det slog mig hur mycket detaljer som dokumenteras OCH DELAS idag. Berättelser vi inte tidigare fått höra därför att de är för svåra att minnas i sin helhet för att berättas vidare muntligt och de inte ansetts tillräckligt intressanta att publicera. Berättelser som förpassats till syjuntor, församlingsfikaträffar eller privata köksbord. Upplevelser som inte fått någon plats i det offentliga. Plötsligt svämmar sociala medier över av kvinnors berättelser. Återgivningar av kvinnors kunskaper och iakttagelser flödar över internet som om en damm brustit. De läses, delas, länkas och refereras. De väcker ilska, leenden och tårar. De inspirerar och uppmanar. De finns, de går att söka, hitta och lära av. Självutnämnda experter bleknar in i bakgrunden. Först frågar vi varandra, sedan söker vi hjälp.

Samtidigt finns röster som varnar för vad informationen kan användas till och manar till normer om vad som är lämpligt att dela eller vilka foton som inte bör läggas upp. En slags rädslo-censur som påminner obehagligt mycket om de skuldbeläggande röster som säger till flickor att inte gå ut i kort kjol pga risken för överfall. Fatta-kampanjens upprop mot sexuellt våld innehåller uppmaningen "vägra vardagsrädsla" med motiveringen att begränsningen skapar egna problem, stress, oro och lägger fokus på fel plats. Jag tycker detta passar även i diskussionen om sociala medier. Vad vi väljer att berätta om ska inte styras av ett fåtal individer med onda avsikter. Det är deras beteenden som ska beivras så att vi andra i stället kan hjälpas åt att hålla den här fantastiska arenan öppen.

Nämen alltså, nu blev hon så söt i den här tröjan att jag inte vill sätta på byxan.   

Jag får sy en vanlig muddbyxa till denna istället.

Dagens projekt kommer från Ottobre 2013/3 och är en lekdräkt med fickor och korta ben som jag sytt i 70-talsinspirerad velour. Eftersom det går mot vinter och därmed är lite för kallt för korta modeller har jag förlängt benen. Grenen är helt öppningsbar vilket kommer att underlätta med fotskenan. Jag har fållat grensömmen i stället för att bandkanta den eftersom det brukar fungera bättre att fästa knapparna då det inte är så tjockt i fästet. Dräkten är i storlek 62 vilket är en storlek jag beräknar kunna använda om ca en månad. När jag provade den på flickan var den dock redan tajt i grenen vilket har med tygblöjorna att göra. De behöver mer plats. För att lösa detta fick jag göra en grenförlängning. Jag repade upp fållen på bakstycket och klippte utt ovalt stycke tyg som jag sydde fast räta mot räta. Sedan fållade jag om hela kanten och justerade bensluten så att de passade eftersom de drog sig lite då formen blev lite annorlunda.

I efterhand undrar jag om den ovala biten blev lite för kort, vi får se hur den sitter nästa gång det blir läge att prova. Eventuellt bör formen vara mer som ett öga. Så här blev dräkten i all fall:

Jag upphör aldrig att fascineras av detta maskulina bröl som kommer från den lilla blida ängeln som sover i barnvagnen. Prinsessor bajsar ju inte, eller hur var det?

Och med en allvarligare ton; vad är det som får flickor att skamset sluta och pojkar att ogenerat fortsätta att låta så här i vuxen ålder? Flickornas vuxna bröl hänvisas till idrottsarenan och barnsängen medan en man kan bröla på fikarasten eller teammötet så att de övriga inte hör varandra prata. Flickorna lägger benen i kors medan karlarna bresar över dubbla säten på tunnelbanan. Flickorna söker efter ett bekvämt ord att använda om sitt eget könsorgan medan grabbarna höhö-ar och ritar kukar och pillar sig i brallan i tid och otid. Det här har jag funderat en hel del på, vad det innebär att fostra en flicka och vad hon kommer att möta i världen till skillnad från min son. Redan har jag sett långa diskussioner på FB om vad små flickor ska ha på sig på stranden. Är det ok med bikini för en liten tjej, frågar mammorna sig. Några är emot för att flickor inte ska sexualiseras då de inte har bröst. Andra är för, av samma skäl, de vill inte göra en grej av det. Några förordar baddräkt, andra bara badbyxor. Inte en endaste gång har jag över huvud taget haft en tanke kring vad min son ska ha på sig på stranden. Han ville ha hajbyxor och fick hajbyxor. Inget att dölja, inget att låta bli att dölja. Inget att fundera över. Just detta beskriver den kvinnliga angelägenheten väl. Just detta att ständigt och hela tiden vara tvungen att fundera över alla val och vilka konsekvenser de ska få. Att behöva ha allt det där i huvudet. Varje dag. Vad signalerar mina kläder, vad signalerar mitt hår, hur söt är jag, ler jag tillräckligt ofta, säger jag rätt saket, pratar jag för mycket eller för lite, ska jag ha vadderad BH eller inte i det här sammanhanget etc etc. Så många fågor jag önskar att min tjej inte skulle behöva bära på för att hantera sin feminitet i en värld där den inte har en självklar plats och knappt ett namn att uttala. I en värld där själva kampen om hennes rättigheter används som ett skällsord. Är det ok att ha bikini? Är det ok att kalla sig feminist? Varför är detta över huvud taget en fråga att ta ställning till?

Vem är det som smyger omkring här hemma och tar foton när en sover?

Det mesta i kroppen återgår till det vanliga. Inte detta ännu dock. Osynligt förstorade knogar förhindrar symboliskt åtagande.

Plötsligt slutade muspekaren att fungera. Det visade sig att en sovande bebis hand diskret glidit in från vänster och lagt sig på styrplattan.