På förmiddagen solsken. På eftermiddagen snöfall.

Förut bodde vi nära skogen. Nu bor vi nära nära skogen. Vi behöver inte passera ett enda hus (ok, förutom en granne) för att komma dit. Idag har det varit varmare än 10 plusgrader och vi har klivit ut från vägen. I skogen finns stora vajande grenar som är stickiga att ta på, där finns blåbärsris och bark och kottar och stenar. Där finns också något vitt och läskigt som nog är bäst att låta bli.

Utvecklingen har legat väldigt stilla de senaste veckorna. Varken språk eller motorik har förändrats. Flickan ligger ännu still på filten och är inte alls intresserad av att rulla, lyfta sig eller försöka flytta sig. Mamma ska helst inte heller flytta sig. Det här är en skillnad. Enligt böckerna (läs apparna) ska hon nu lära sig om föremåls relationer till varandra och bland annat förstå att saker och människor kan avlägsna sig. Det är en läskig insikt. Jag kan inte gå till ett annat rum utan protester.

Jag tycker mig uppleva att vår kontakt fördjupas medan pappan får ta emot en del avvisanden och missnöje. I lekande stunder är lyckan total och överväldigande. Flickan skrattar tills hon kiknar, hon låser fast mig med blicken och läser varje rörelse i mitt ansikte. Hon tittar på mig varje gång något händer för att se hur jag reagerar. Hon hittar frustrerande långsamt signaler för vad hon vill och blir mycket arg och ledsen om vi inte förstår eller svarar an på fel sätt. Det känns viktigt att vara lyhörd och inte framhärda. Byta strategi om något inte fungerar. Hjälpa henne att nå fram. Hjälpa henne reglera. Avbryta när känslan blir för stark. Hitta balansen mellan att avleda och trösta. Hitta tryggheten och erbjuda den. Ställa egna känslor och ideal åt sidan i stunden om det behövs. 

Det är välkänt bland småbarnsföräldrar att februari är en månad med många sjukdagar. Vi trodde kanske vi skulle slippa detta så länge vi inte har något barn på förskola, men se den gubben gick inte, som morfar brukade säga. Storebror kom hem med lufsvägsviruset som slog rot i mig och bebisen och sedan hoppade på farmor. Bebis tarm brakade ihop på kuppen så till den grad att vi fick ringa Barnmottagningens rådgivningstelefon och skedmata med vätskeersättning. Samma dygn som den repat sig tycks vi ha plockad med oss ett magsjukevirus (vinterkräksjukan??!), med stor sannolikhet från badhuset. Så gick det med den magen. En förvånad bebis har fått hålla igen på mjölken och denna gång flaskmatas med vätskeersättningen. Fördelen är att hon tycker om den. Nu får vi väl se hur många i familjen som åker med på denna tur. En har redan fallit offer. Fördelen med flytten är att vi kan separera badrum. I morgon blir det mars, vi hoppas på att det skiftet för tur med sig.

Vi började träna så smått på att sitta vid 6 månader. Knä, soffa, inbäddad i amningskudden, i bumbostol med flyttkartonger i bakgrunden. Det gick väl sådär. Nu har barnstolen kommit fram till bordet och då går det utmärkt. Det är ju så mycket roligare att få sitta där och äta med familjen.

  I nyköket.. med flyttkartonger i bakgrunden

Farmor och farfar fick vara med på premieren av bordsplatsen efter ovärderlig flytthjälp. Vi lyckades smitta farmor med en eländig förkylning på kuppen.

..men kan detta vara ett steg närmare lösningen?

Igår var vi på första träffen med vår föräldragrupp. Ungefär hälften av dem som var där var också med på föräldrautbildning när vi var gravida. Ca 15 barn i tremånadersåldern, de flesta med båda föräldrarna närvarande som satt på golvet i en stor åtta runt två lekpölar. Ca 15 barn som storögt tittade på varandra och den främmande lokalen. Ca 15 barn som nästan var helt tysta första timmen och sedan blev alltmer rastlösa den andra. Även vår flicka var storögd och tyst första timmen. Sen blev hon trött, varm och hungrig. När de andra barnen grät eller pratade stirrade hon på mig först, insåg förvånat att det inte var jag som lät, och försökte titta var ljudet kom ifrån.

Två timmar plus promenaden dit som tog nästan en timme är länge för henne att vara vaken och hon somnade som en sten när vi skulle gå hem. Hon blev också trött tidigt på kvällen och somnade före 21, men sov sedan oroligt, vaknade och grät flera gånger fram till midnatt. Det är svårt att veta vad som är galet de nätterna. Kanske lite mer ont i magen, kanske lite mer besvärad av de fjättrade fötterna. Kanske tillägget av dagens intensiva händelser som drivit igång stress i den lilla kroppen som den har svårt att reglera ned igen. Storebror sov i princip alltid gott på natten. En napp i munnen och ett gosseöra att fnula med så var han nöjd. Flickan vill bara ligga vid bröstet och hon lägger sin lilla hand över sitt ansikte/i ögat. Det är säkert tryggt och mysigt men blir oroligt eftersom mamma inte kan ligga kvar där hela natten. Inte heller optimalt för henne själv eftersom hon blir svettig och varm och det blir trångt att andas.

Det här är ett dilemma just nu. Jag har insett att det är bättre att jag är vaken än att jag försöker lägga mig med henne. Somnar jag och hon väcker mig var 30:e minut blir jag inte en speciellt närvarande och empatisk mamma. I stället får jag sova på morgonen då jag oftast kan söva om henne efter klockan sex så att hon sover till nio. Är vi två föräldrar hemma får vi komma överens om en plan för natten för att försöka få till minst tre lugna timmar i sträck. Jag sover lätt och vaknar av allt. Jag vaknar om flickan rör sig/gör ljud, jag vaknar om pappan rör sig/gör ljud. Om deras sömncykler inte är synkande betyder det att jag vaknar varje eller varannan timme hela natten. Därför måste pappan väckas när flickan vaknar, så att de båda sover när de somnar. Det är väl det positiva med veckopendlingen, att han inte måste kliva upp och gå till jobbet när han är hemma och att han får sova när han är på jobbet (ja alltså inte PÅ jobbet, innan jobbet förstås).

Litet busfrö i pappas bralla från 1980 (eller tidigare). Pappa har hunnit bli så stor att han ska disputera nästa vecka. Då blir det långresa för första gången. 

Pappa har inte alls spillt minestroni på den gröna randen vid dagens lunch.