Häromdagen fick vi plocka bort det rosa gipset på plats på ortopeden. Detta eftersom det fanns ett sår under som skulle kontrolleras. Gipsteknikern klippte upp det med gipssax och tog bort det i en del som vi fick ta med hem. Det får ni göra vad ni vill med, sa han och senare kom jag på att flickan kanske vill använda det med en docka eller ett gossedjur som får födas med PEVA, som hon.

Flickan sög sitt sedvanliga intensiva lillfingersug medan Dr Erik kollade snitten från hälsesoperationen och förklarade för oss och sin student vad han tittade efter.

Allt såg fint ut, såret var läkt och foten gick att ställa som den skulle. 60 grader ut och 15 grader upp.

Den sista gipsfärgen, den vi inte använt ännu, var svart så den fick rullas på. Den underligaste färgen, faktiskt. Ett slags deppigt gips till skillnad från det andra glada gipsen. Ett emo-gips. Det är något med svart och bebisar som liksom inte passar ihop. Svart och tonåringar är en annan sak. Svart och 30-åriga ingenjörer tycks också hänga ihop (?).

Nu får hon ha detta gips i två veckor och sedan börjar nästa fas. Den som varar i minst fyra, eventuellt fem år. Dr Erik föklarade statistiken: Om skenan tas bort efter två år får 30% återfall. Om den tas bort efter fyra år får 8% återfall (eller var det 5%?). Efter fem år är det väldigt få som får återfall.

Lakritsfot (eller lackritsfot som vissa skulle säga)

Den befarade och efterlängtade operationdagen kom plötsligt när doktorn ringde på morgonen med en öppning på schemat samma förmiddag. Befarad dag eftersom det är en läskig företeelse, efterlängtad därför att den markerar ett nytt steg i processen. Vi fick gå direkt till anestesimottagningen där vi tog bort gips nummer 7 och doktor Erik ritade ut var han skulle skära.

Inne på avdelningen la en sköterska på bedövningssalva över markeringarna som fick verka i 45 minuter. Flickan fick sjukhusskjorta i minsta tillgängliga storlek: 100 centilong (hon är 52 cm lång). De kalla spritade sköteskehänderna på den ömma huden var inte populärt. Kvart över 11 fick vi gå in på operationaavdelningen där dr Erik la lokalbedövning med spruta. Huruvida salvan hjälpt är oklart, flickan grät högt även med de första sockerdropparna på tungan. Mamman hade dock hunnit bli rutinerad och även om operationsteamet var uppenbarligen ovana vid ingreppet ("vad heter det vi ska göra?") så var mitt förtroende för dem fullständigt. Vad är alternativet? Jag fick sitta med flickan i famnen till dess bedövningen verkat. Teammedlemmarna gick runt i salen och förberedde sig. "Glukoslösning is the shit", sa den unge undersköterskan. "Vad då, var det inte bra?" frågade den äldre narkosläkaren som tydligen inte hängde med på ungdomslingot.

Jag fick gå tillbaka och vänta på uppvaket. Jag läste ett nummer av Amelia med stor ansträngning. En artikel om Kim Kardashian, sociala mediers mest följda kändis. Jag läste Bengt Ohlssons frågespalt. Bengt läxade upp en tjej som försökte bli av med sitt dåliga samvete och en annan som verkade sakna insikt om sina svårigheter att knyta an till en potentiell partner. 10 minuter gick, kanske 5 till, sedan kom dr Erik med barnet i famnen, nu iklädd en mindre tröja från barnavdelningen. (Flickan alltså, inte dr Erik, det hade sett tokigt ut.) Hon var helt tyst med stora ögon. Inga tårar, inga röda ögonkanter. Hon tittade förvånad på mig när jag tog över henne, gjorde några undrande ljud, som om hon frågade mig vad som hänt, eller vem det var som bar på henne nyss. Sedan somande hon.

"Det blödde mer än det brukar göra, därför bytte vi skjorta", sa dr Erik.

Det är en bild jag helst inte vill ha i huvudet, men ok.

En halvtimme skulle vi stanna för att se att det inte blödde genom gipset. Sköterskorna på uppvaket var dock ovana att se de blå tårna som ofta uppstår efter gipsningen och sedan går över efter en stund så de ville absolut att jag skulle gå till ortopeden och få dem inspekterade. Väl framme vid ortopeden var tårna rosa igen. En ny kallelse, ett besök på apoteket för att köpa Alvedon, en stunds amning i amningsrummet på BB hemvård och en kokostopp senare bar det hemåt.

Flickan gör några extra korta småskrik vid blöjbyte, som att hon lägger märke till något och sedan glömmer det igen. När hon sover rycker hon till oftare än vanligt och slår ut med armarna, som om hon faller i sömnen, om och om igen. I övrigt ser hon ut som att ingenting har hänt. Likadant gips, likadan tjej. Ingenting som varslar om dagens äventyr. 

Så här går en achillestenotomi till:

Nu börjar det bli svårt att själv se och förstå framstegen bara genom att titta på foten. När foten gipsas av går den tillbaka lite eftersom vinkeln inte längre är naturligt i gipsat tillstånd. Det gör också att den gipsade foten ser extrem ut. Det behöver dock vara så för att musklerna ska utvecklas rätt, som jag förstår det. Även i skenan kommer foten att var kraftigt vinklad utåt på den sidan.

Dr Erik lät mindre övertygad om att vi slipper hälseneoperationen denna gången. Foten hade inte "kommit upp" så mycket som han önskat. Troligt besked nästa torsdag.

Det börjar bli kallare ute nu och vissa frågetecken finns kring vilka kläder som kommer att passa med de sista gipsen och skenan. Jag trodde att byxor inte går att ha med gipset på men det visar sig gå helt utmärkt. Se bara:

Det känns skönt att kunna täcka benet när vi är ute. Det känns privat och även den lilla har sin integritet. Alla måste inte titta.

Vi åkte in en timme tidigare för att hinna mata flickan innan. Hon sov djupt och var inte så intresserad av mat, men det gick bra ändå. Dr Erik tänjde på foten (flickan skrek och fick socker), flexade den och menade på att hon kanske kan slippa hälseneoperationen tills vidare om hon har tur. Vi får se nästa vecka. Vinkeln är i det närmaste uppnådd. Blir det ändå operation så sker den med lokalbedövning. Ingen söver på rutin längre, enligt doktorn. Skönt att höra. Tanken på att den lilla kroppen skulle somna och inte vakna igen är en av alla de där katastroftankarna som jagar varandra i föräldrahjärnan.

Vägningen på BVC visade 400 gram upp på en vecka, vilket märkts på gipset också. Det blir tjockt runt kanten vid låret.

Ingen gråt hemma idag. Däremot medicin. För svamp i munhålan (s k torsk). Vi fick prova med natriumbikarbonat men det gav ingen effekt så nu är det mycostatin. Det smakar ungefär som halstabletter, eller tandkräm. Så här mycket tycker vi om det:

Blä!

Jamen har ni sett så fin en fot!

Målet är att foten ska ställas om 140 grader (tror jag det var). Så den ska ut åt andra hållet en bit också innan strechningen är klar och det blir operation. Idag fick vi röntga höften för att bedöma risken att den påverkas av att det ena benet är tyngre med gips och så. Allt såg bra ut. Inga gåstolar och sånt, sa doktor Eva. Bär mage mot mage och se till att benen inte hänger vid höften. Sjalar och selar går bra så länge hon sitter ordenligt.

Gipsningen gick bättre än någonsin med en nyäten bebis som fick amma i väntrummet (och lite socker). Doktor Erik var nöjd, allt förlöper väl så här långt. Kanske kan vi börja planera för operation redan nästa gång, i slutet på september, men han vill inget lova.

Lila igen

Har ni sett Puhs fötter?

Torsdag igen och dags för ett nytt gips. Huden var rutig efter gipsstrumpan, känslig för beröring och vit mellan tårna då gipset kom av. Foten lite, lite rakare igen.

Själva gipsningen gick lite bättre än förra gången, mindre blånad på tårna och med sockedroppar och lillfinger som tröst somnade flickan på britsen. Väl hemma samma gråt som hör torsdagarna till, men med extra mycket kärlek går det bra.

Igår var det dags för gipsbyte och gipsning nummer 2. 

38 gram gips

Foten efter gips nummer 1

Två (nästan) rutinerade föräldrar kom med känslorna i styr och fullt förtroende för personalen denna gång. Nja, nästan där också då. Vakande ögon som följer varje rörelse, lägger märke till allt som skiljer sig från förra gången. Doktor Erik som var oväntat ung, pappret där foten betygsattes enligt någon slags skala, den nya som gipsteknikern Lennart lindade under gipset (skumgummi, sa han, för att inte gipset ska fastna i strumpan), att huden buktade sig lite när han lindande (blir det inte hårt? undrade tanken),  den nya vinkeln på knät (som nu stämde neligt metoden jag läst om i läkartidningen, dvs något mer än 90 grader), att det gick åt mer gips denna gången (blir det inte tyngre, tänkte pappan), att det färdiga gipset fick klippas upp något över foten för att stortån blev för blå.

Vi tyckte tårna fortsatte att vara blå men Lennart sa att det var ok, för blodet kom tillbaka om han trykte lätt på tån. Ok.

Flickan blev ledsen efteråt, något var nytt och konstigt. Hon brukar vara mer ledsen på torsdagkvällar. Kanske är gipset lite kallt, kanske är vinkeln ny och lite otäck, kanske spänner det i foten. Resten av kvällen ville hon ligga i famnen, ingen annanstans. Ibland kunde hon vakna till och gråta en annorlunda hjärtkärande gråt som ger pappa ont i magen och får mammas tårar att rinna. Vi hör att det är något annat än det vanliga. Men det går lätt att trösta henne så det kan inte vara så farligt. De ger inte smärtstillande, troligen för att barnet ska känna om det gör för ont och säga till i så fall. Så ont ska det inte göra, då ska gipset av.

Brorsan hade beställt lila gips denna gång så det blev det.

En annan bebis hade nyss blivit gipsad innan, på båda benen. 4-7 barn per år behandlar de för PEVA på Norrlands universitetsjukhus. Vi var för blyga för att säga hej.

Idag var det bättre. En viss irritation ibland, men ingen mer hjärtskärande gråt och inga blå tår. Föräldrahjärtat lugnar sig igen.