Resan hem från BB var en märkligt overklig upplevelse. En värld utanför en värld. Allting kändes farligt samtidigt som vädret (till slut!) var underbart. Solen, värmen, vinden. Faror överallt. Bilar. Cyklister. Allt hastigt i jämförelse med de långsamma rörelserna och tysta korridorerna på sjukhuset. Lägenheten en skyddande bunker.

Ge det några dagar och rutinerna börjar smyga sig på. Första dagarna stor trötthet. Pappan klev yrvaket upp varje gång flickan (numera H) vaknade. Sliten och medtagen första morgonen. Så småningon har han lärt sig sova medan jag är vaken så att han i stället kan gå upp när jag sover. Mycket mer fungerande så.

Mjölkmaskinen går. Kilona försvinner. 15 är borta, 5 är kvar.

De smala fötternas återkomst.  

Sjukhusbesöken består.

Billirubinprover dag 2, dag 3 och dag 4. Inskrivning på Barnmottagningen.

Pappa hjälper sköterskan

Kallelser på hög. Ortopeden, röntgen, BVC, ortopeden igen. Ett varmt tack för den allmänna sjukvårdsförsäkringen. Vad hade allt detta kostat annars?!

En envis höftsmärta hänger sig kvar. Vissa dagar kan jag knappt gå. En promenad genom sjukhuset en plåga, höll på att fastna i hissen då benet vägrade ta ett steg framåt för att gå ut. En egen kallelse till sjukgymnasten. Katastroftankar. Pappan blir tvungen att stanna hemma en dag extra för att kunna hämta en kartong med mat. Varför det? För att jag inte kan gå in med en bebis och ut med både en bebis och en kartong full med mat när jag bara har ett ben som bär ordentligt. En kartong med mat kan heller inte fraktas på en barnvagn. Plötsligt väldigt handikappande angelägenhet, denna höftsmärta.

Ja det var ju något med foten. Jag såg det när de la henne på magen och visade det undrande för sköterskorna. Orolig förstås, då det jag önskar mest för henne i samma stund hon finns är att hon ska vara frisk och må bra. "Det där ordnar sig med några stretchövningar hos sjukgymnasten", menade sköterskorna. Mja..

Något skrevs i någon journal.

Flickan kontrollerades för andningsfrekvens och temperatur pga tidig vattenavgång flera gånger första dygnet. Hon mådde bra. Hon andades dock så tyst och så stilla att jag ibland kunde stanna upp och titta närmare på henne, bara för att se att hon fortfarande levde. Så liten och så ny och så skör. Så efterlängtad. Så mycket att tycka om.

Knappt en dag gammal kom en överläkare från ortopeden. Eva. Hon klämde och drog i den lilla foten och började prata vant och självklart om det hon såg. Det kallas PEVA sa hon och uttalade ett långt och krångligt begrepp på latin. Foten är snedställd och behöver behandling. Den kommer att gipsas i fem steg, en gång i veckan så att muskler och senor korrigeras. Den här sidan ska bli längre och slappna av och den här sidan ska jobba lite mer. Benen i foten kommer att lägga sig på plats av sig själv. Den här knölen ska in under det här benet. Efter fem veckor blir det operation. Då skärs hälsenan av, spetsfoten justeras och senan växer ihop på rätt sätt igen. Efter det får hon en skena som hindrar foten att vridas tillbaka igen. Den ska hon ha i fyra år. Den som får den här behandlingen kan göra allt som andra kan, möjligen kan det utgöra ett hinder vid elitidrott. Den foten blir lite mindre så det kan behövas olika storlekar på skor

men det får man hjälp med. Hon kommer att kunna springa och hoppa och åka skridskor och spela fotboll. Möjligen kan hon bli lite svagare i ena vaden. Vi träffar några sådana här barn varje år. Det här är en mjuk och fin fot, det kommer att gå jättebra.

Flickan grät högt för doktorns händer var kalla från vatten och handsprit när hon stretchade muskeln och vred i foten.

..gips..skära..skena..fyra år..kan göra som andra..hjälp med.. kommer att kunna..

Det var ord som stod ut som i fetstil i mitt huvud. Från "stretchövningar" till "fyra år" var en avgrund. Ingen förvarning om detta. Vårt barn hade drabbats av något ovanligt. Något man behöver hjälp med. Något man behandlar i fyra år. Något som kräver att det bänds och fixeras och skärs och hålls fast. Tanken på att någon skulle skära i hennes fot var omedelbart outhärdlig att förhålla sig till. Så liten och så ny och så skör. Tänk om det gör ont. Det var det värsta. Tanken på smärtan som jag inte vill ha i närheten av den lilla nya kroppen jag fått att skydda. Tanken att någon kanske skulle göra henne illa. Även om jag förstod på ett rationellt plan det doktor Eva förklarade och trodde henne när hon sa att det kommer att gå bra så var känslan nästan för mycket att ta in. Inte göra henne illa.

Jag grät mig igenom den grå sjukhusmiddagen. Isterband med stuvad potatis.

Pappan visste inget, han råkade lämna rummet minuter innan doktor Eva kom in. Ingen hade sagt att hon skulle komma.

Jag ringde min mamma, jag läste på nätet. Det förtvivlade hjärtat lugnade sig lite.

När pappan kom var det hans tur. Chocken, att ta in och förstå och skapa mening och sammanhang kring det som berättats.

Det finns så mycket värre saker ett litet nytt barn kan drabbas av (den rationella tanken) men den omedelbara insikten är ändå en knytnäve i magen (känslan). Svaret när alla bekanta frågor hur det gått är inte längre ett självklart "bra". Svaret har nu en skugga.

"Vad ska vi säga när någon frågar?" undrade pappan.

"Jag kommer att säga som det är" sa jag och menade varken mer eller mindre. Jo det gick bra och hon mår bra. Hon har också en snedställd fot som vi kommer att behöva lite hjälp med. Så är det.

"Så bra att hon kom till oss" sa jag, "vi som har möjlighet att hjälpa henne".

Inte alla barn har det så.

Det här är ett skäl att älska henne ännu mer.

Den meningen känns extra sann på något sätt. Det perspektiv som ovanligheten ger gör något med hjärtat. Något vred slås igång eller vrids upp ett snäpp. Det gör henne extra dyrbar på något sätt. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Två dagar gammal fick hon sitt första gips. En röd strumpa på vänster ben. Doktor Eva var toppen denna gången också. Kicki som gipsade också. Även vi som föräldrar fick mer kärlek från vårdpersonal än jag upplevt tidigare. Snabbt och flinkt och proffsigt jobbade de medan vi stod bredvid och nickade och snörvlade och torkade tårar. På oss själva. Flickan tyckte det var lite obehagligt, kanske kallt, men verkade inte ha ont. På torsdag får hon gips nummer två. Storebror tycker hon ska få lila den gången.

Och så en förunderlig slump: I vintras köpte jag ett skötbord begagnat. När jag hämtade det hos familjen i fråga sa säljaren att det var märken på kanten för barnet som legat på det hade haft skenor på fötterna. Jag tänkte inte mer på det sen. Förrän nu, då jag sökte mig fram i forum på facebook för att hitta andra föräldrar i samma situation med erfarenheter och svar på praktiska frågor. Då svarar mig den mamman jag mött ett halvår tidigare. Ett barn med PEVA har skänkt sin skötbädd till ett annat. Statistisk en rätt makalös slump. Så många är vi inte här i stan. Kärlek i kosmos.