Vi har haft bra dagar efter julhelgen, nu när hela familjen kan vara tillsammans och hjälpas åt. Flickan har upptäckt att det går att hålla skenan rakt upp i luften och pilla på skorna. Jag har sytt en vadderad rulle med pillband som numera sitter runt skenan med kardborreband. Det gör den också lite mjukare när den kommer farande med full fart.

Vi har börjat med små smakprov av sötpotatis i bröstmjölk som ligger i små bitar i en frysen. Rivet äpple, mjukt bröd i vatten, banan, broccoli och gröt har också smakats. Hittills verkar sötpotatisen vara favoriten. Flickan känner igen situationen när hon blir placerad i babysittern och den lilla vita skålen kommer fram. Hon gapar och ber om mera (viftar och gör ett ivrigt ljud). Vill hon inte ha vänder hon bort huvudet. Hon tittar också storögt på oss när vi äter, följer gaffel och sked till våra munnar med blicken. Vatten är lite underligt men också ganska gott.

Sömnen och otåligheten är fortfarande oregelbunden. Brorsan är guld värd när han tjoar och bär och placerar lillasyster på en kudde i soffan och gör stora ögon och andra konstiga miner. Ibland råkar han skrämma henne, ibland råkar jag skrämma henne, med nya plötsliga ljud eller ansiktsuttryck, men hon lär sig snabbt vad det är och den darrande läppen blir ovanligare igen.

Bilresan 70 mil söderut gick överförväntan med långa sovapass och trevliga pauser. Att sova borta gick också bra. En stor bred säng med sköna madrasser i ett svalt rum gjorde susen. Den här lilla bebisen var ömsom jättetrött och superpigg. En tupplur i mammas nya bärdon (en "mei tai") gjorde att även dopceremonin gick väl. Prästen hade förberett ett tal som passade även en högljudd bebis men den här satt för det mesta tyst och lyssnade på sång och musik och tal om Gud och Livet.

Tre intensiva dygn plus en massa folk omkring blev dock lite för mycket och på måndag morgon vaknade flickan med sin första förkylning. Snuva och feber. Uppallad på en kudde med saltvattenspray nära till hands gick det ändå bra att sova, även om det är plågsamt för mamma att höra den lilla kämpa med att andas genom en snorig näsa utan att kunna snyta sig.

Lite rö om nosen

Nu har det gått en vecka och bara lite snuva och några host då och då är kvar. Febern varade bara ett dygn. Rutinerna återgår till det normala. Idag fyller hon 4 månader. Hon fortsätter lära sig saker och hon fortsätter prata allt mer. Två gånger har hon vänt sig från mage till rygg på egen hand. Hon utnyttjar huvudets tyngd, lägger sig på sidan och skjuter ifrån med benen. På rätt underlag och gärna med hjälp av skenans tyngd är det ingen match. Andra gånger är det svårare då halva kroppen inte samarbetar.

Vissa kvällar är hon bestämd avseende sänggåendet. Igår somnade hon vid 20-tiden. Andra kvällar, som ikväll, har hon mindre lust att sova och mer att prata om.

I blå toner och rosiga kinder, nedbäddad i vinteråkpåse på säsongens andra dag med snö. Igår kavade vi oss fram i 10 cm oplogad lössnö vilket gick oväntat lätt med denna vagnen. Snön kom från sidan i år och husets gavel ser ut som att vädret lekt snöbollskrig medan gräset vid grannes vägg fortfarande står grönt på backen. Vita dyner har lagt sig att vila strax intill husgrundernas södra kanter. Det är precis lagom kallt, - 5 grader.

Redan några dagar senare verkar det ha hänt en del med handkontrollen. Från slumpmässiga träffar på diverse föremål ser det nu ut så här:

Parallellt med att flickan kämpar med att få ihop sina båda händer och kunna hantera föremål har hon lagt till sig med ett frustrerat läte som ibland går non stop om något inte är helt bra - men inte heller katastrof. "Nnghö" är det närmaste jag kan komma i skrift. Nngö, nghö, nnnggööh och ett och annat drsrs låter det till dess att mamma eller närmaste person kommer på något annat sätt att rikta hennes uppmärksamhet.

Det är skönt att sova i bilen och efter att ha suttit så lite lagom krokig ett tag behöver man en extra skön sträckning. Gärna en tre-fyra stycken efter varandra.

Nu när flickan är tre månader tycker hon om att titta på färgglada saker, speciellt om de rör sig eller låter.

   Blå dinosaurie, present från farmor och farfar

Under kommande period ska hon utveckla sin förmåga att koordinera sina ögon och sina händer. Det har vi börjat träna på lite mer medvetet. En liten klocka i mässing som sitter i en kapsylöppnare var en perfekt start.

Jag höll den i luften när hon viftade och varje gång hon råkade träffa den klingade den ljudligt. Det tog inte många minuter innan hon träffade den mer medvetet och ett par dagar senare slår hon nästan självsäkert till den utan problem. Hon får tag på föremål ibland och på reflex kan de hamna vid munnen, men hon smakar inte medvetet ännu och hon tycks inte märka att hon har dem i handen även om fingrarna sluter om dem.

Jag bestämde mig under denna graviditet för att inte köpa en massa leksaker eftersom brorsans rum formligen svämmat över med saker han knappt lekt med. I stället försöker vi hitta saker hemma som kan vara roliga att leka med. Och tar emot presenter. Det räcker gott och väl. Vi får väl se hur länge vi klarar hålla fast vid denna princip...

Några av mammas ringar ihopfästa med en plaststrip funkar också bra som träningsredskap

På senaste BVC-besöket fick vi en folder om att leka på mage. Den biten har gått mindre bra hittills. Gipset har gjort oss tveksamma att lägga henne på magen och hon har inte heller uppskattat den ställningen när vi erbjudit den. Nu drar hon huvudet kraftigt åt ena hållet om hon ligger på mage, som om hon överkompenserat för det tidigare tyngre vänstra benet (detta syns på tidigare bild i inlägg 2015-11-05). BVC-sköterskan har skickat remiss till sjukgymnast för att avhjälpa det hela.

Jag har som psykolog läst om barns utveckling generellt och språkutvecklingen i synnerhet, då denna anses grundläggande för den terapeutiska metod jag personligen föredrar att jobba med. Senast förra året var jag på kurs och lärde mer om hur människan lär sig språk genom att associera företeelser med ljud eller tecken. Barnet tittar på lampan, föräldern säger Lampa!, om och om igen. Så småningom lär sig barnet att lampan och ljuden l-am-pa är samma sak (sk ömsesidigt inbegripande), söker själv efter lampan när föräldern säger lampa och kan så småningom på eget initiativ säga lampa för att få andra att uppmärksamma den. Oerhört tidigt börjar vi med detta sätt att lära barnet språkliga associationer. Instinktivt verkar vi veta när vi ska fokusera på vad. Grammatik är inte lika viktigt i början och därför behöver inte bebisspråk vara grammatiskt korrekt i avancerade meningar heller. Vi väljer ut några grundläggande ord och uttalar dessa, oftast med något ljusare röst än vanligt. Om och om igen. Gärna i kombination med ytterligare ledtrådar.

Jag märker att jag valt ut några givna som tränas just nu vid tre månader: Mamma, pappa, lampa, äta, komma, bajsa, kissa. Meningar blir autmatiskt sådana som kommer steget efter i utvecklingen. Komma mamma, ligga soffan, titta stjärnan, åka bilen, sova vangen. Ja, vangen. Även sådana vanliga uttalsfel kommer medvetet av någon anledning. Vygotskij, ryssen som dog alldeles för tidigt för den pedagogiska vetenskapen, pratade om den proximala utvecklingszonen, att den som lär ut bör bygga en slags byggnadsställning (tillfälligt stöd) och hela tiden ligga strax bortom barnets egen nivå, utan att vara för långt bort, för att stimulera utveckling bäst. De flesta föräldrar tycks göra detta, helt spontant. 

Kissa och bajsa är lite lurigt eftersom det inte är så enkelt eller praktiskt att visa hur detta görs hela tiden. Boken Bebis på pottan rekommenderar därför att lägga till andra ljud som påminner om ljudet som uppstår vid aktiviteten. T ex eh-eh bajsa som liksom imiterar det krystande ljudet och kss-kss kissa (låter kiss så? ja det kanske det gör). Gärna med inlevelse. Flickan brukar numera lägga huvudet bakåt och titta intensivt på mig när vi står vid handfatet. Hon rynkar ögonbrynen lite när hon bajsar så då gör jag också det, gärna överdrivet. Kniper ihop ögonen och ser mäkta ansträngd ut och säger "EH-EH bajsa". Ibland ler flickan stort åt detta.

När det är dags att äta och flickan är riktigt hungrig brukar hon rulla ihop tungan och suga intensivt ut i luften. Det har jag också tagit vara på, så att jag kan se henne i ögonen, smacka med läpparna på liknande sätt som hon gör och säga "smack-smack äta", och så äter vi. När jag gör det ljudet blir hon än mer agiterad, viftar med armarna, slår mot munnen och kan även ropa argt till dess maten är serverad. Hungi bebis!

Jag har även skaffat en bok med babytecken, i syfte att ge henne ytterligare ett alternativ att kommunicera, om hon vill det. Barn kan ofta teckna innan de kan prata. Tydligen ska det finnas nån app också. Värt att kolla upp. Att få möjlighet att pyssla med sådant här kan säkert framstå som krångligt, men det är oerhört givande tycker jag.

Tre månader om tre dagar. Mormor bad om en ny pratvideo och här kommer en. Här har flickan båda fötterna fria, ligger och sparkar som en tok och får syn på mammas nyklippta hår som svajar fram och tillbaka.

Senare sitter hon i babysittern och börjar får rätt bra gung med hjälp av skenan på fötterna, med djup koncentration på bollen.