Jag har som psykolog läst om barns utveckling generellt och språkutvecklingen i synnerhet, då denna anses grundläggande för den terapeutiska metod jag personligen föredrar att jobba med. Senast förra året var jag på kurs och lärde mer om hur människan lär sig språk genom att associera företeelser med ljud eller tecken. Barnet tittar på lampan, föräldern säger Lampa!, om och om igen. Så småningom lär sig barnet att lampan och ljuden l-am-pa är samma sak (sk ömsesidigt inbegripande), söker själv efter lampan när föräldern säger lampa och kan så småningom på eget initiativ säga lampa för att få andra att uppmärksamma den. Oerhört tidigt börjar vi med detta sätt att lära barnet språkliga associationer. Instinktivt verkar vi veta när vi ska fokusera på vad. Grammatik är inte lika viktigt i början och därför behöver inte bebisspråk vara grammatiskt korrekt i avancerade meningar heller. Vi väljer ut några grundläggande ord och uttalar dessa, oftast med något ljusare röst än vanligt. Om och om igen. Gärna i kombination med ytterligare ledtrådar.

Jag märker att jag valt ut några givna som tränas just nu vid tre månader: Mamma, pappa, lampa, äta, komma, bajsa, kissa. Meningar blir autmatiskt sådana som kommer steget efter i utvecklingen. Komma mamma, ligga soffan, titta stjärnan, åka bilen, sova vangen. Ja, vangen. Även sådana vanliga uttalsfel kommer medvetet av någon anledning. Vygotskij, ryssen som dog alldeles för tidigt för den pedagogiska vetenskapen, pratade om den proximala utvecklingszonen, att den som lär ut bör bygga en slags byggnadsställning (tillfälligt stöd) och hela tiden ligga strax bortom barnets egen nivå, utan att vara för långt bort, för att stimulera utveckling bäst. De flesta föräldrar tycks göra detta, helt spontant. 

Kissa och bajsa är lite lurigt eftersom det inte är så enkelt eller praktiskt att visa hur detta görs hela tiden. Boken Bebis på pottan rekommenderar därför att lägga till andra ljud som påminner om ljudet som uppstår vid aktiviteten. T ex eh-eh bajsa som liksom imiterar det krystande ljudet och kss-kss kissa (låter kiss så? ja det kanske det gör). Gärna med inlevelse. Flickan brukar numera lägga huvudet bakåt och titta intensivt på mig när vi står vid handfatet. Hon rynkar ögonbrynen lite när hon bajsar så då gör jag också det, gärna överdrivet. Kniper ihop ögonen och ser mäkta ansträngd ut och säger "EH-EH bajsa". Ibland ler flickan stort åt detta.

När det är dags att äta och flickan är riktigt hungrig brukar hon rulla ihop tungan och suga intensivt ut i luften. Det har jag också tagit vara på, så att jag kan se henne i ögonen, smacka med läpparna på liknande sätt som hon gör och säga "smack-smack äta", och så äter vi. När jag gör det ljudet blir hon än mer agiterad, viftar med armarna, slår mot munnen och kan även ropa argt till dess maten är serverad. Hungi bebis!

Jag har även skaffat en bok med babytecken, i syfte att ge henne ytterligare ett alternativ att kommunicera, om hon vill det. Barn kan ofta teckna innan de kan prata. Tydligen ska det finnas nån app också. Värt att kolla upp. Att få möjlighet att pyssla med sådant här kan säkert framstå som krångligt, men det är oerhört givande tycker jag.