Nu börjar det bli tydligt att associationer finns kvar i minnet. Till exempel att man badar i badkaret. Nästan varje gång vi går in i badrummet på nedre plan vill flickan titta ner i badbaljan. Hon böjer sig åt det hållet med bestämda ljud vilket försvårar både tvätt och toalettbesök i det rummet. Hon kämpar ännu med att förstå att där ibland finns badvatten och ibland inte. Just det att hon kan koppla begreppet bada till platsen utan att vattnet finns där är det nya. En helt fantastisk förmåga faktiskt. Det är nu det börjar: Det att inte vara i nuet, utan i tanken.

Annat som framkallar samma stret, böj och tjut är hennes pekböcker. Tvättmaskinen. En familjemedlem på avstånd. Dammsugaren. Att böja sig är just nu det mest effektiva sättet att bli förflyttad från punkt A till punkt B. Den aktuelle bäraren fungerar som ett slags fordon, typ en Segway, som åker framåt då tyngdpunkten ändras. Eller kanske som en häst?